Predikan 20 söndagen under året 2022

Liturgin denna söndag vill ge oss ljus och värme för att komma undan ett liv i ljumhet och för att övervinna medelmåttighet som lätt kan infinna sig.

I. 

Jesus säger det rakt ut «Jag har kommit för att tända en eld på jorden», och vi har bett i kollektbönen: «Tänd din kärleks eld i våra hjärtan, så att vi älskar dig i allt och mer än allt och en gång ser de löften infrias som övergår allt vad vi kan önska eller tänkta». 

Alltså, Jesus har kommit för att skänka oss gåvan av den Helige Andes närvaro. Den helige Ande är den gudomliga kärlekens eld som förmår att rena, upplysa och förvandla hjärtana hos dem som tar emot honom, och som lever i den Helige Andes gemenskap.

Jesus visar sig idag på ett sätt som kan tyckas återge en viss otålighet, och drivenhet i sin mänskliga natur, med avseende på sin sändning. Det är snarast ett uttryck för att vi på riktigt skall förstå vad det är hans sändning syftar till. Därför är det som kan vara ljumhet och medelmåttighet hos oss i den mänskliga familjen, inget som han riktigt «connectar» med, inte så där bara rakt av i alla fall.

Den heliga Teresa avslöjade för en av sina nunnor, att Gud älskar en själ, som likt en brud ger sig åt honom, mer än tusen ljumma och ofullkomliga. Av dessa generösa själar blir serafimernas kör fulltalig.

Den helige påven Johannes Paulus II säger: «Nöj er inte med medelmåttighet. Himmelriket är för dem som är beslutsamma att gå in i det»

Det räcker ofta med ett par helgoncitat för att inse att de som kyrkan ber i sin kollektbön, det som Jesus har kommit för, är något aktuellt, något som gäller också oss, något att få bli en del av. 

II.

Efter att ha uttryckt målet med sin sändning, så går han direkt över till att tala om sig själv, och om det dop han behöver gå igenom.

Det är en bra inställning för oss, att när vi inser vårt behov och vår längtan, och risken också med ljumhet och medelmåttighet, att det första vi gör är att vi fäster blicken på Jesus, snarare än på vår svärmor, eller far, eller vem som nu sitter närmast i våra egna mänskliga närhet. 

Jesus talar om ett dop, en nedsänkande, som redan är i process att fullbordas, och som evangelierna sedan skall vittna om, och vittna om som just det glada budskapet i sig: att Gud så älskade världen att gav sin ende son åt den, för att var och en som tror på honom inte skall gå under, utan ha evigt liv. 

Sänd av Faderns för att utföra detta … känner han just ett tryck, för att det skall ske, som Fadern vill, och likt Jeremia i brunnen, så blir Jesus också anklagad för att han inte vill folkets väl.

Och, ja, i någon mening så går Jesus inte att använda bara för att främja våra egna ljumma och mediokra välbefinnande. Makthavare, också idag, eller vanliga kompisgäng, finner liksom ingen plats för honom, eller för kyrkan, för kristendomen och de kristna, helt enkelt därför att man inte riktigt kunna inse detta: att Jesus inte kommit bara för att åstadkomma fred eller något annat för vårt rent mänskliga välbefinnande tillämpbart här på jorden, utan för att sänkas ned i våra synders brunn, och uppstiga därur igen. 

Vi däremot, sänks ned i hans liv, vi sänks ned i den Helige Ande. Så har han också sagt att det är för vårt bästa som han genomgår detta, för att den Helige Ande, som förvisso redan var med lärjungarna, nu skulle få vara i dem, och i oss. Och detta, för att livet i oss som är enligt naturen, eller köttet, skall dö, och vi få leva i enlighet med hans liv, i den Helige Andes gemenskap, frukter och gåvor.

III.

Och det är just det, som gör att livet i enlighet med blodsbanden, eller för all del också de ingifta, att det kommer i kris.

Jesus har kommit för att föra oss alla in i den Helige Andes gemenskap, där inte längre blodsbanden är de grundläggande, utan istället dopets band, till kyrkans universella men också dess lokala kyrkliga gemenskapen. 

Det är Jesu eget livs, den Helige Andes, gemenskap, den gudomliga kärlekslågans gemenskap, som brinner stadigt och klart, som ger upphov till nya sammanslutningar som berikar utan att det längre leder till konflikt, där den heliga Teresas personifierande av hängivenhet existerar tillsammans med Johannes Paulus II’s personifierande av beslutsamhet, och otaliga andras, varav också Gud också håller många andra vittnesbörd i beredskap, och, ja, vittnen som kanske redan finns mitt ibland oss. 

Den helige Ande är detta ljus i vilket dessa vittnen vandrar och genom vilket de själva också lyser. De heliga, ja, alla levande kristna, är exempel på detta som vi regelbundet sjunger från psaltaren: «I ditt ljus, ser vi ljus».

Den som tar emot Herren har ljus. Det är på detta det ankommer, välkomnandet, välkomnandet av Jesus och det han nu verkligen ger (accipite, tag, tag emot, accipite ex eo omnes, tag ni alla emot härav, var och en, var och en och alla). 

Den som inte förstår varför Kristus har kommit, att tända, och hans nedsänkande, läser därför vanligtvis av Honom som något som förminskar människan och vårt självförverkligande av honom. Därför är det viktigt att denna skillnad kommer till uttryck, att det Kristus ger, den frid han ger, inte är det som denna världen ger, utan hans gåva är det som är hans, den Helige Ande. 

Så kan vi bättre läsa av tillvaron, läsa av historien bättre. Vi kan bättre urskilja vad som verkligen sker när saker och ting bryts, i den Helige Andes gemenskap vara hemmastadda med hur Gud håller osynliga gåvor i beredskap för dem som älskar honom, som ju för övrigt allena är så värd att älska!

                                                                                                                                   pater Clemens