Predikan 17 söndagen under året 2022

Kära bröder och systrar,

När vi hör om helgonens bön [vi kan tänka på den heliga Birgitta som vi firade högtidligt igår, vår ordensgemenskap grundare, eller någon annan rätt så helgad person i vår närhet] så inser vi att det måste finnas något bärande – förutom de  själva – som fått dem att be med sådan djärvhet, uthållighet och förtrolighet.

Vi kan undra vad det är, men vi kan ju också undra över varför vi kanhända inte är så mycket sådana själva, och en fråga som också är relevant om vi måhända också kommit en bit hur mycket av det som kan givet också som en följd av bön (vår egen eller annans)?

När man tittar lite närmar så ligger svaret på denna fråga nog i första hand inte så mycket hos helgonen själva, eller hos dessa människor, utan hos Jesus. För, en gång när Jesus själv hade funnit ett ställe att be på, då var hans lärjungar såpass mycket just lärjungar, dels så att de väntade tills han hade bett klart, då de förstod att de var inför något som var mycket heligt, men ändå såpass att de förstod att också själva längta efter detta, en av dem också då och just för att lära, frågade Jesus om lärdomen också att lära sig att be: «Herre, lär oss att be, som Johannes gjorde för sina lärjungar.» Det är Jesus som ger förmågan att be, med ord och med inre hållning, muntlig bön sådan, och inre bön också den sådan att vi finner oss i position att be (Luk 11:1-13)

Jesu lärjungar kunde iaktta att deras Herre bad både kontinuerligt och förtroligt, och allt detta med så stadig inriktning att de vid ett tillfälle seriöst bad honom att lära också dem att be. Den bön som vår Herre Jesus Kristus själv har lärt oss är den som börjar med orden ”Fader vår”. Det vi lär oss av denna bön, är både det sakinnehåll som skall vara bärande för allt vårt bedjande, samt sättet som vi som pånyttfödda genom Jesus får lov att närma oss Fadern på, han som nu uppstigit till sin, och vår, Gud och Fader.

«När ni ber, då skall ni säga: Fader, må ditt namn hållas heligt; må ditt rike komma; ge oss denna dag vårt dagliga bröd; och förlåt oss våra synder, också vi förlåter alla de som begår överträdelser gentemot oss; och led oss inte in i frestelse.» Vi ber dessa ord idag också vi, i den lite längre version som är baserad även på där den nämns på annat ställe i evangelierna, vi har den som en innehållsmässig skatt att be vägledda just av hans gudomliga undervisning (som strax innan den heliga kommunionen), och vi har den som en ordalydelsens skatt som alla, på frälsarens befallning, har att lära sig, lära sig för livet.

Med Herrens bön menas inte endast de ord vi hörde i dagens evangelium, det menas också den inre hållning som alltid bör medfölja orden som vi yttrar. Denna, inre, bön, är ju Den inre bönen är ju, när allt kommer omkring, i själva verket en förutsättning för all muntlig och för all kyrklig bön. 

För att understryka detta gav han redan de första lärjungarna en liknelse som måste sägas vara helt utöver det vanliga, nämligen den om vännen som kom och knackade på mitt i natten hos den som hade vad han behövde, och för att denna bad så ihärdigt och helt utan att skämmas fick han det bröd han behövde för dagen som skulle komma.

«Antag att en av er har en vän, till vilken han går mitt i själva natten, och frågar…» En av er går till den här vännen nämligen, inte bara med viss ord och ett visst sakinnehåll, utan just också med en given inre hållning, en hållning som det finns något rätt i (även fast den först kanske tycks oss helt fel). För den som vi här visste hade något vi behövde gav oss här, mitt i natten, detta. I vårt lektionarium som vi läser ur sägs oss att det är för att «den andre är så påträngande». Egentligen står det, i grundtexten, på grund av hans skamlöshet (ἀναίδεια). Inte bara att han knackade på mitt i natten (det kunde till och med en hyfsat god vän stått ut med), men att han faktiskt fortsatte knacka fast han fått nej…

För att komma mitt i natten är ändå lite magstarkt. Men till Gud behöver vi inte ta några sådana hänsyn. Vi skall be utan att skämmas. [det vill säga: även om vi skulle vara i besvärliga situationer, situationer som vi inte tycker är så vackra. Objektivt är det kanske inte det, men än större objektivare sanning är att helgonen inte gjorde detta, liksom inte heller sjukdom eller svahget, till ett hinder för att alltjämt vända sig till Gud. 

Detta är det andliga barnaskapet. Egentligen inte ihärdigheten eller den påträngande stilen som sådan, utan att att be utan att skämmas. Med barnets djärvhet, uthållighet och förtrolighet. «Gud är mycket bättre än vad du tror», skriver S:ta Thérèse av Jesusbarnet i ett brev till en av sina systrar.

Vi skall vända oss till Gud i hans storhet, utan att för den skull vara modesta. Gud är både mäktigare och godare än vad vi kan föreställa oss, och det är till honom vi skall be utan att skämmas, vilket går i uppfyllelse allra mest när vi ber om den Helige Ande. 

Vad är det då som får oss att slå in på ett annat spår än helgonens? Det kan förstås finnas olika anledningar till det, oskyldiga såsom tillfällig sjukdom och svaghet, men också mindre oskyldiga såsom att vi kanske inte alla gånger är så pass seriösa som det måhända ändå krävs av den som talar med sin skapare. 

Identifieringen med Jesu eget liv syns också förstås i anmodningen att har förlåtit dem som begått överträdelser emot oss, och som ju är en nyckelpunkt, att ses just i hur «Herrens bön» också ställer oss på denna nya plats, detta nya sammanhang. Vår bön är inte längre endast mänskligt bön, den är inte endast från och av oss som isolerade eller utspridda och osäkra på vår identitet «På frälsaren befallning och vägledda av hans gudomliga undervisning vågar vi säga: Fader vår».

Vi är burna av alla kristtrognas förbön, som i sin tur är buren av den Helige Ande till den plats där Jesus, tack vare honom och hans uppståndelse, låter oss be till hans och vår Gud, hans och vår Fader. Varje gnutta i detta, bedd i hans namn, ger så allt vidare än mer, för såväl oss själva som för andra, än kan ana. Låt oss med helig Ande i gåva därför fira denna söndag som vi anvisats i dess introitus:

”Gud är i sin heliga boning, Gud låter oss bo tillsammans i sitt hus. Han skall ge makt och styrka åt sitt folk” (jfr Ps 68:6, 7, 36)

                                                                                                                      pater Clemens