Predikan 25 söndagen under året 2022

Am 8: 4-7; Ps 113: 1-2, 4-8; 1 Tim 2: 1-8; Luk 16: 1-13

Hur går det med förvaltandet av våra liv? 

I liknelsen som vi nu har hört, använder förvaltaren denna skapelsens goda, för att göra sig vänner (Luk 16:1-13). I själva verket är tillgångarna inte hans, utan de tillhör Herren. I för sig skulle han också kanske ha fått en del av det för själva förvaltandets skull; det vet vi inte precist, men poängen är att tillgångarna inte är hans egna.

När vi bejakar en teologisk syn på tillvaron i stort, så bekänner vi också att allt tillhör Herren, vår Gud, himlarna är hans, jorden är hans och allt vad därpå är. Allt tillhör Gud, och det är uppenbart att också i liknelsen så är det så att den rike personen är Gud, och förvaltaren det är människan som använder jordens tillgångar och dess goda.

Skapelsen är inte vår. Den kommer från Herren och hör till honom. Vi är helt enkelt förvaltare, och, det är det som vi genom tiderna vanligtvis har så svårt att lära oss. Historien från Skriftens allra första sidor fram till idag visar att det inte är en uppgift, en identitet, som vi så alldeles enkelt lyckas att ta till oss och leva. Vi bekänner det varje gång vi låter trosbekännelsen passera över våra läppar: Skapelsens Herre är Herren, vår Gud, och vi är förvaltare över det som i strikt mening, och därför avgörande för hur vi har att bete oss, inte är vårt. 

Vi kan inse att detta är sant, att det är riktigt och det som får oss, och hela skapelsen med oss, att lovsjunga, att vara ett levande vittnesbörd om Herrens godhet och storhet. 

Men, hur skall vi få ihop detta med vårt nära sätt att leva, med Swish och löneförhandlingar och investeringsmöjligheter? Jesus ger oss, till att börja med, en liknelse om en som i en situation han heller inte fick ihop, och där denne man, till allas förvåning, handlar klokt och över vilken husbondens välbehag också det oväntat lyser klart.

Katekesen lär oss något om vilka vi är, vi alla, och vilka vi är i ett sammanhang som är större än vad vi kanske föreställt oss. Katekesen säger: «Den som äger något blir en Försynens förvaltare för att få sin egendom att bära frukt och förmedla dess avkastning åt medmänniskan, framför allt åt de anhöriga» (Katolska Kyrkans Katekes, nr 2404).

Samtidigt så finns det förstås ett sätt att använda tillgångar för oss själva, snarare än garantera människors frihet och värdighet, för att trygga varje människas grundläggande behov och också för att varje människa skall ge de personer som hon har ansvar för vad de behöver. Det finns ett sätt att använda tillgångar för oss själva, på ett sätt som gör oss ohederliga förvaltare snarare än till Försynens förvaltare. 

Kyrkan lyssnar till denna liknelse i ljuset av profeten Amos domsord över dem som längtar efter att sabbaten kan vara över, så att de kan få öppna kornboden, minska måtten och lägga på priserna, fuska med vågen, och köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor. Återigen, fast här inte bara svårigheten, utan den medvetna bristen på kontakt mellan vilodagen och veckans övriga (jfr Amos 8:4-7).

Herren är dock Herre över så väl veckans gudsjänstdag som dess arbetsdagar så länge sådana ännu finns, och det är i honom vi finner vår helhet och även, kanhända, ett oväntat ljus av välbehag över dem som i denna försynens tillvaro ändå handlar klokt.

Den ohederlige förvaltarens omvändelse, som faktiskt kunde äga rum också utan att han behövde gräva och inte heller tigga, bestod nämligen just i att han inte längre kan tänka sig själv, han kan inte längre tänka sig själv utan de andra. Tidigare bestod hans tillvaro i «jag och sakerna», nu i  «jag och de andra, med sakerna». Om vi får nåden att göra en sådan övergång – även om folk har sina synpunkter på hur vi praktiskt lever det – då lyser Guds välbehags ljus över oss. Han rekommenderar oss, att också sedan få ta hand om större ting. 

«Det finns en vänlighet i Guds rättfärdighet, som är större än frihet», skriver den engelske prästen Frederick William Faber (1814–1863), och tydligt blir detta minst sagt i utlåtandet om liknelsens förvaltare.

Jesus går nu över till att tillämpa liknelsen också på sina apostlar. Han manar dem att troget och samvetsgrant förvalta också kyrkans materiella tillgångar, annars skulle han kunna se sig nödgad att också hålla tillbaka eller till och med ta tillbaka nådens övernaturliga gåvor, som är det sanna goda, det som är av verkligt, och bokstavligen bestående värde, och också det som han har vunnit åt oss, till evigt arv och tillhörighet!

Ja, ända nedifrån att i det lilla se, inte bara jag och sakerna, utan jag och de andra med sakerna, det är vägen till att ändå upp också kunna få sjunga: «Mina är himlarna och min är jorden. Mina är folken. De rättfärdiga är mina, och mina är syndarna. Änglarna är mina, och Guds Moder och alla skapade ting är mina. Gud själv är min, han tillhör mig, därför att Kristus är min. Han tillhör mig helt och hållet. Vad ber du då om och söker efter min själ? Ditt är allt detta.» (S:t Johannes av Korset)

Därför att Kristus är min… Allt det himmelska är vårt, inte på grund av någon rikedom vi själva kunnat bjuda, inte heller tack vare att vi grävt mycket eller tiggt länge, utan på grund av att vi trott på Kristi namn, blivit födda på nytt i hans Ande, och så blivit Guds barn. Därför att Kristus blivit vår, är Gud själv vår och tillhör oss.

Allt det himmelska är vårt, och vi uppmanas att troget förvalta våra liv i sin helhet utifrån denna Guds försyn: det vill säga klokt, med en sådan klokhet som är både djärv och generös.

                                                                                                                    pater Clemens