Predikan 16 söndagen under året 2022

Gen 18: 1-10a; Ps 15; Kol 1: 24-28; Luk 10: 38-42

Ibland är det nödvändigt att välja, också bland goda ting, ja, till och med bland goda andligt motiverad ting och sysslor. Särskilt är det så för dem som redan etablerats i vänskapen med Jesus, så som det var just för Marta, Maria och Lasaros, om vilka det så småningom på annat ställe i evangelierna står att Jesus älskade dem.

Guds kärlek, det är något som hör till Guds väsen, och som präglar allt det goda han gör. I den meningen omfattas vi alla av den, och det endast utifrån att vi finns till, oavsett om vi nu alls hunnit kunna eller har velat ge någon som helst gensvar till detta i vårt livs konkreta historia. Men när vi hör om vänskapen som på något kommit till stånd mellan de tre syskonen i byn, främst genom storasyster Martas gensvar när Herren kom förbi Betania, så har vi i det en ikon för den gästfrihet som, steg för steg, leder in till det nytestamentliga gästabudet, där vi i våra liv kallas, tas upp i Herrens närhet, där vi får ha vår plats invid hans fötter, sitta behagligt hos honom medan vi lyssnar till hans ord, medan vi tar emot.

När vi bjuder in Jesus i våra liv just som de nu är, då finner vi oss i en begynd vänskap med Herren själv. Och här, i vänskapen, handlar vägen in emot förtrolighet, för oss alla, ofta just om att välja mellan olika goda ting och sysslor. Valet mellan ont och gott, mellan synd och rättfärdighet har vi ju i en mening då redan gjort.

Inom parentes är vårt val, vårt inbjudande i Martas efterföljd, självfallet djupast sett möjliggjort genom att Guds Son själv valt att komma också till vår by, som i vår tid i evangeliet och sakramenten genom den heliga kyrkan, men, det hindrar inte förstås att vi själva antingen är inbjudande som Marta, eller om vi låter en sådan gudomlig möjlighet gå oss förbi.

Bara en parentes, för att påminna om Guds kärlek är primär, om vi nu mitt i våra sysslor skulle missa det. I evangeliet denna söndag möter vi Herren hemma hos dem som älskar honom, ett umgänge som mitt i allt ändå präglas av detta: att han avsätter och tillbringar tid för dem.

Väl kommen in i huset, så blev Marta för en stund distraherad av allt vad hon hade att ordna med, medan Maria kanske hade en stund då hon var lite andligt mognare av de två, i valet som hon befann sig av olika goda ting och sysslor. Det är den vanliga vägen framåt, men kanske också en anledning till distraktioner i vår bön, i våra plikter, i vår efterföljelse. Det är viktigt att se att vi, just som Jesu vänner, och som syskon i ett kristet hushåll, har att medvetet sätta i prioritet det bättre också av goda ting. Det är alltid så, även inom kyrkan eller kanske inom en klosterorden att när någon väl gör det här goda, att det hörs lite mummel i gångarna om att harmonin i hemmet står på spel och att kanske till och med vår bön går ut på att Herren själv skulle tillrättavisa dessa radikal småsystrar som inte verkar se till helheten och till det gemensamma bästa.

Den gode Jesus har dock inte något som helst av varken felaktigt uppställt konkurrens eller felaktigt förväntad falsk enhet; att ha honom som sin gäst är den bästa grunden för såväl hemmets bestånd som för dess mognande djup och tilltagande förtrolighet.

Gästfriheten hos Herren själv har också väckt vårt gensvar. Det senare, vår respons, kan bli djupare, också när vi med Guds hjälp kunnat dämpa våra oordnade begär och tendenser till det onda. Efter ett tag blir det alltmer frågan om att välja mellan olika goda ting, och idag får vi det belyst hur viktigt, ja, hur nödvändigt också detta är om vi inte bara skall förbli åskådare utan aktivt deltagande lärjungar och efterföljare. Marta, som bjudit hem Herren, kom under det goda arbetet av betjänande att bli distraherad i sin varelse.

Och Herren ser henne i denna henens belägenhet, och ingriper som den speciella gäst han är med ord som skänker en öppning till vederkvickelse. Det är visserligen helt sant att Herren, i sin mänskliga natur, också behöver födans styrka för att kunna utföra sin himmelska sändning så länge han var här på jorden. Men det kan också vänta lite.

Den själ som utför den betjäning som är god erbjuds här det som trots allt är en bättre del av sammankomsten, nämligen att få del av Herrens ord och att få sitta ned behagligt hos honom. För tron kommer av hörandet till Jesus, och är sedan verksam i kärlek. Men, vi får inte bli så upptagna vårt tjänande så att vi glömmer den bästa delen av det enda nödvändiga.

Det är stort att ha Kristus i sitt hus, det är rent av det enda nödvändiga för frälsningen. Men väl mottagen, så får vi inte glömma att den bättre aspekten därav, är att sitta behagligt hos honom, receptiva för honom och för hans ord. Evangeliet återberättar inget av de ord som Maria fick att kontemplera, det vilar en slags helighetens klausur kring det allra närmaste runt Jesus. Ett enda yttrande från Jesus är bevarat från denna dag, och det är de ord som låter oss förstå att hans kärleksfulla uppmärksamhet aldrig heller lämnat den distraherade Marta, och där hans ord bjuder också henne, dels allt slippa distraktioner genom att släppa sådana bekymmer som är egna fabrikationer, samt att bjuda även husets priorinna vila och vederkvickelse.

Till kyrkan i stort, i klosterkommunitet och i familj, ja i varje själs hus skänker evangeliet idag den rätta harmonin.

Marta och Maria kan, och är menade till, att få arbeta tillsammans.

Ett fint exempel på det är när prästen på kyrkans uppdrag firar den heliga mässan. Han utför Martas verk genom att fullgöra alla Kyrkans föreskrivna ceremonier, han lånar ut sin röst och sina händer till Kristus, allt sådant som, när vi tänker efter, faktiskt är nödvändigt för att frälsningsverket skall kunna fortskrida. Och samtidigt så har han i allt detta helt och hållet Marias kallelse, som betraktar den sköne Kristus och lever i och av hans närvaro och det verk som han här fullgör.

Denna väg har självfallet sin sanning och sin grundval först och främst i kraft av dopet, genom vilket vi upptagits i den levande Gudens hushåll.

Här, och särskilt under söndagen och dess gudstjänst, får vi mötas under en öppen himmel, liksom den heliga eukaristin först är Jesu Kristus, i sin heliga person och i sitt heliga frälsningsverk, och sedan även mottagandet, av just honom, som vårt livs föda, ja, födan för vårt eviga liv, som hans vänner redan nu i tro, hopp och kärlek, och som sådana bestämda för ett saligt skådandet i det eviga gästabud, ty också uppståndelsens gåva skänks åt var och en som levt i vänskapen med Gud.

                                                                                                      Pater Clemens