Predikan 27 söndagen under året 2022
Lärjungarna bjuder oss idag på en situation med en hög igenkänningsfaktor. De vänder sig till Jesus med den korta men uppriktiga bönen: «Föröka vår tro!» Och det sker med dem – det är en bön som, bara den framställs med uppriktigt hjärta, innehållsmässigt förstås är så fylld av ändamålsenlighet och välbehag inför Gud (Luk 17:5-10) Jesus skulle förstås vilja ge dem en tro som så småningom också kommer att slå igenom så mycket större, men redan nu händer det alltså en tillväxt i tro, och därmed omvandlar lärjungarnas liv. Tron är ju ett förhållande, snarare än ett ting, och något som därför inte kan mottas annat än så vi och vår tillvara förändras också med detta förhållande.
Liknelsen med senapskornet är därför också så vacker: ett senapskorn, som förstås bär en viss synlig här i tillvaron, är samtidigt, när det får bli en stor växt så småningom, och som kan omhulda vår tillvara till en omätbar skönhet och fruktbarhet. Poängen för oss är att det från något litet, när det utifrån sin litenhet ändå framställs till Jesus, just kan bli, och är ämnat till en storhet och med konsekvenser som motsvarar just Gud själv. Jesus förökar tron i sina lärjungar, och han visar på hur detta lilla, som är en gåva, också genom det styrkta hopp och den kärleks som samtidigt uppväcks också ger oss Gud själv.
Den helige Thomas av Aquino tar i sin sammanfattande teologi en gång behandlar akten att tro, så tar han också upp frågan om vad som så att säga är det minsta omfånget av vad vi behöver tro av det som Gud har uppenbarat för att ha del i det eviga livet. Det kanske kan tyckas lite artificiellt att fråga efter vad som är minimum, ungefär som att det vore något att sträva efter, när nu Gud ändå har uppenbarat så mycket mer som vi också väl skulle omfamna.
Den helige Thomas behandlar frågan seriöst, och han säger att åtminstone en uttrycklig tro på Kristi mysterium är nödvändigt, och den omedelbara förlängningen även på Treenigheten, eftersom Kristi mysterium just består i bl a att Guds Son antagit vår mänsklig natur (se Summa Theologiæ II-II, 2).
Det är just det vi ser hos lärjungarna: de bejakar tron på Gud Fader allsmäktig, och de vänder sig till Jesus för att få hjälp från honom för att hålla fast vid och växa i just förhållandet till Gud. De vänder sig till Jesus, han kan föröka i dem tron, stärka förhållandet till Gud, få det att blomstra i alltfler aspekter av sin tillvaro.
Det Jesus säger med sin formidabla respons om annars omöjliga flyttandet av mullbärsträd, är just att även kontakten med storleken av ett senapskorn, redan ger kontakt med Gud. Gud är ju den som i så fall i sin allmakt sköter själva flyttandet. Härifrån löper också frågan om trons centrala omfång, om Kristi mysterium, och Treenigheten, och vidare till allt annat som ju Gud också har uppenbarat, som, syndernas förlåtelse, kyrkans betydelse som det allmänna frälsningssakramentet, inbjudan och införlivandet med de heligas gemenskap, ja, det eviga livets hopp och betydelse för oss allaredan. Allt som är sant, allt som Gud har visat, är värt att omfamna och bejaka, så tron går från att vara liten, verklig och substantiell, men från liten till att bli stor.
Det andra fina som lärjungarna bjuder på idag, är att, när de inser att deras förhållande till Jesus alltjämt inte är helt utvecklat, ännu inte blomstrar som trons stora växt, att de vänder sig till Jesus för att komma vidare från där de befinner sig.
Tron är det underbara medel som förenar oss med Gud, men också dessa, de är gåvor. Såväl tro, hopp som kärlek är övernaturliga själskrafter som förlänas människan i samband med den heliggörande nåden. Det är en nåd att vara kristen, det är inget vi kan skryta över. Förkunnelsen finns i det land där vi föddes, och vi tog emot Kristus, vi tog emot gåvan att bli Guds barn.
Tron har vi tagit emot som en gåva, men som själskraft betraktad är det också en tillgång som vi ofta bör väcka till liv och ofta utöva. Tron som hållning har vi, också när vi sover, också när vi kanske är förströdda i exempelvis vår bön, men, vi har också att aktivera denna hållning och förmåga, särskilt då vi kommer in i nya utmaningar längs vår väg.
Bakgrunden till lärjungarnas fina fråga, som samtidigt förstås är som en suck, är dels att de faktiskt är lärjungar, men att de som sådana, också kommit i lägen då de insett att det ännu finns rum, inom dem, när de möter olika saker, som visar att de behöver förökas i tron. Tro har mycket att göra med hur vi ser på saker och ting, och givetvis är det viktigt och nödvändigt att också se sant på saker och ting. Det är en nåd att få vara en kristen, och det är också hemligheten till hur vi förhåller oss till de som kanske inte kanske har tron i samma omfång till oss själva, och förstås, hur vi alltmer förhåller oss också just till oss själva.
Tron är en gåva, men i denna gåva «äger» vi Gud.
Liksom lärjungarna så är också vi på färd. Vi är på rätt färd, genom kontakten med Kristus och genom att han och han hans mysterium finns i oss. Hans ord, idag och alla dagar, styrker vårt hopp och återupplivar den kärlek han själv ingjutit i våra hjärtan.
Jesu appell att ha tro, är ord som vi tar till oss i ljuset av läsningen från Gamla testamentet där vi i dag hörde att «den rättfärdige skall leva genom sin tro» (Hab 1-2).
Jesus säger, att även lite, men levande tro, har en väldigt stor förmåga (och som vi ser: levande, det är genom verksamhet i kärleken):
Genom gemenskapen med Herren har vi liv, och liv för oss, ja det är Guds-tjänst, och tjänst åt Gud är alltid präglad av lovsång, tillbedjan och helig kommunion. Det gäller såväl den kristna gudstjänsten som är given åt oss som delaktighet i Kristi egen påsk, såväl som tjänsten åt Gud i vardagens olika beredda uppgifter liksom under nattens vila, inte är väl det något annat än just lovsång till Gud, tillbedjan och helig kommunion, Gud till ära och förhärligande och oss till liv och salighet.
Må Herren själv, på den saliga Jungfrun Marias förbön, därtill ge oss alla större tro!
pater Clemens