Predikan 27 söndagen under året 2024

1 Mos 2: 18-24; Ps 128; Heb 2: 9-11; Mark 10: 2-16

Herren tänker på oss och välsignar oss. Han gör det genom Vår Herres Jesu Kristi evangelium och genom det yttersta kärleksbevis som vi i den heliga mässan får del i genom detta trons mysterium. Införda i den gemenskap som denna totalitet av kärlek som kommer från Gud åstadkommer, så kan vi steg för steg också själva alltmer utöva trohet mot de sammanhang som Herren också välsignar oss med här i tiden, om vilket vi idag fått några klara och underbara ord om.

Till hjälp här i tiden är vi också välsignade med andra människor, sådana som motsvarar vilka vi är, så att vi med dem också kan uppnå vad som korresponderar mot vår allra yttersta bestämmelse.

Den andres ansikte står framför oss och utmanar oss. Ofta ger det oss glädje och lugn och väcker ädla känslor inom oss. Men vid andra tillfällen irriterar det oss, försätter oss i kris, påminner oss om våra misslyckanden. Inte sällan frestas vi att äga, manipulera eller att kontrollera den andre. Och går det inte sätter vi in mekanismer för att förskjuta eller rentav förstöra henne. Så gott som alla konflikter med varandra uppstår ur försök att lägga beslag på den andre: det snedvridna i alla förhållanden är just att försöka göra vad jag vill med den andra, att använda honom eller henne, förfoga över dennes liv. Det är en snedvridning eftersom människans natur oundvikligen är relationell: vi är skapade för att bygga relationer, inte för att förstöra dem.

För att hjälpa oss att förstå denna relationella dimension av vårt väsen så ger oss Första Moseboken – som alltid ställer oss inför grundläggande frågor – skillnaden och förhållandet mellan man och kvinna som förebild. I mässans första läsning hörde vi för första gången det sägas att något inte är bra. Fram till denna punkt har allt som Gud skapat beskrivits som gott, och skapelsen av människan till och med som mycket god. Fastän existensen av varje människa förblir något mycket gott, så finns där ändå något som, när det väl sätts i fokus, framstår som inte gott: det är människans ensamhet. I ensamheten finns det inget liv, och vi alla behöver relationer för att leva. Inte ens makt löser människans ensamhetsdrama: fastän Gud överlämnat befogenheten och uppdraget att namnge alla andra levande varelser åt människan, och att även om detta uppdrag i dag också består (det vill säga, att förstå alltings ordning och att tillägna sig det), så är det ändå inte i detta att råda över detta som vi finner vår yttersta bestämmelse och därför heller inte vår lycka.

Människan förverkligas endast om hon har någon framför sig: en hjälpare som motsvarar henne. Vi behöver alla någon som svarar oss. Enligt Första Moseboken är detta innebörden av den tvåfald som finns i mänskligheten av manligt och kvinnligt (iš och išša som det står i grundtexten). Om vi inte längre lyssnar till den andre, när vi stänger in oss i vår egen värld eller i rådande ideologier, när den andre alltid och enbart är en fiende, då gör vi oss på egen hand till en självmotsägelse och förråder vår mänskliga dimension.

Den andre kan inte besittas eftersom han eller hon inte är vår, är inte mitt objekt, inte i min makt: enligt Första Mosebok kände ingen av de två levande varelserna till den andres ursprung, han vet inte varifrån hon kommer: mannen sover när Gud skapar kvinnan och kvinnan var heller inte närvarande när mannen skapades. Å andra sidan så hänvisar Första Moseboken oss just till vårt gemensamma ursprung: kvinnan, alteriteten framför andra, dras fram från sidan, som vore hon den andra sidan av mänskligheten själv. Så presenterar också Gud oss för varandra och för oss samman, och det än idag, som en reflektion av sin egen kärlek. Den helige Louis Martin, den heliga Thérèse av Jesusbarnets pappa, skriver under deras förlovningsperiod till den heliga Zélie Guérin: ”Snart kommer vi att få familjens förtroliga lycka, och det är den skönhet som kommer föra oss närmare Honom [Gud]” (Brev 229).

Denna begynnelse, detta ursprung gäller inte endast äktenskapet och dess välsignelse, utan oss alla, då det djupast sett är vår relationella aspekt som människor som är vad som är så utsatt i vår tid. Idag ser vi äktenskapet ofta i kris, för att inte tala om viljan att föda barn, välkomna och omfamna dem. I respons till fariséernas prövande fråga om vad som kan gälla som lag för att makar och makar skall kunna gå skilda vägar, så hänvisar därför Jesus, inte bara till lagens plan, utan långt vidare, till begynnelsen, som alltså inte skall uppfattas bara kronologiskt som en gång i tiden, utan också i mening av ursprungligt fundament i gåvan som sådan av att vara människa.

Det finns något mer än bara sociala normer och affärsmässiga kontrakt i vad gäller detta att vara man och kvinna, något som finns och som upptäcks i just detta av att förstå och bejaka sig själv såväl som den andre som gåva från Gud. Den finns en ledstjärna, den som skapelsens tanke låter oss se, och som därför är vad som såväl kan som bör leda oss. Jesus respons utmynnar i hans egen kommentar till skapelsen, att man och kvinna i äktenskapet inte längre är två utan ett, och att vad Gud fört samman det må ingen av oss skilja åt.

När lärjungarna efter att de kommit hem sedan frågar Jesus om äktenskapets villkor så är det inte längre för att sätta honom på prov, utan för att förstå. Och Jesus klargör att ivägskickande alltid är otrohet, bortom alla skyddande lagar. Det är hjärtat som i sin hårdhet förskjuter. Den kärlek som Jesus kommer med bud om, den som är i Guds tanke, den förskjuter inte.

Vår Herre Jesus Kristus leder oss till att alltmer älska med honom och som honom. Den naturligt närmsta och givna platsen för detta är framför allt genom äktenskapets livsgemenskap som en totalitet, sakramentalt bemött och upphöjd, tänkt och välsignat genom den trohet och totala kärleken som kommer från Gud. Tron är ingången också i detta sammanhang, för att älska på detta vis består främst i att inför Herren ha fattat ett trons val, att ha full förtröstan på honom, och i att inse att med denna tro, så är trohet också nödvändig i förhållande till den andra personen, och så förtröstan i livet, i ett livsprojekt. Så är det för övrigt också för de gudsvigda, liksom för prästen som lever i celibat, nämligen att för att kunna leva denna kallelse av kärlek, så kan den inte levas annat än i denna fulla gåva och trohet – motsvarande Jesus fulla gåva av sig själv från höjden på korset.

Raderna ur evangeliet idag, så fulla av ömhet, liksom mysteriet vi firar i den heliga mässan, så fullt av kärlek, påminner oss om att Gud alltid erbjuder en väg framåt i det verkliga livet för den som blir som ett barn. Så låt oss alla på det viset, tillsammans med de heliga Louis och Zelié också vi därför tillägna oss som vår underbara devis och klara ledstjärna, ja, som vår respons: ”Dieu premier servi”, alltså att tjäna Gud först, som de vi nu är, i den kallelse vi än fått här i tiden.

Herren tänker på oss och välsignar oss helt visst längs denna väg, alltmer och mer.

pater Clemens av Sankt Gabriel