Kortpredikan 13 januari 2022, S. Hilarius av Poitiers, biskop o kyrkolärare
1 Sam 4: 1-11; Ps 44: 10-11, 14-15, 24-25; MRK 1: 40-45
”Varför har Herren låtit oss bli slagna?”
Israeliterna frågar så efter att ha blivit slagna av filistéerna. Inte ens när de låter förbundsarken vara med på slagfältet har de kraft att stå emot fienden. Något gör att deras kraft försvinner.
Det är den kraften som den spetälske i evangeliet tror på. ”Vill du, så kan du göra mig ren.” Att bota någon från spetälska var som att uppväcka en död.
Det var den kraft som Hilarius, biskop på 300-talet i Gallien, efter långt sökande hade funnit. Ingen av de filosofier eller religioner han hade prövat tillfredsställde honom.
Ett första svar fann han i det Gudsnamn som uppenbarades för Mose vid den brinnande busken: ”JAG ÄR den jag är”.
Ändå var Hilarius inte nöjd. Han fann döden meningslös. Skulle Gud ha gett honom en sådan längtan efter liv, om allting bara slutade i ingenting?
Svaret fann han i evangeliet, samlat i Johannesprologen. Han blev i väst vad Athanasios var i öst, den omutlige försvararen av tron på Kristi Gudom. De flesta av hans biskopkollegor hade böjt sig för en kompromiss som kejsaren stödde. För Hilarius var det inga spetsfundigheter, utan en fråga om livet.
Hade israeliterna förlorat tron på det arken stod för? Förmodligen inte, om man hade frågat dem. Men det är inte magi. Deras präster hade inte gjort upp med sina brott mot förbundet, vars bud förvarades i arken. De levde ett dubbelliv.
Då hjälper inte ens närvaron av förbundsarken.
Den som lever dubbelliv har ingen hjälp av den eukaristiska nåden. Är det medvetet blir kommunionen en dom.
I varje eukaristi bekräftar och förnyar Jesus vad han sade till och gjorde med den spetälske: ”Jag vill. Bli ren!” Må han inte göra det förgäves.
Det var den gudomliga kraft som Hilarius bekände i sin tro och med sitt liv.
pater Ingmar Svanteson
