Predikan 7 söndagen under året 2022

1 Sam 26: 2, 7-9, 12-13, 22-23; Ps 103: 1-4, 8, 10, 12-13; 1 Kor 15: 45-49; Luk 6: 27-38

Älska fienden – kan man lära sig det?

På nytt har vi fått höra om en präst som blev martyr. För tre veckor sedan mör­da­des en vietnamesisk präst, fader Giuse Tran Ngoc Thanh, medan han satt i biktstolen. Dessförinnan hade han firat den heliga mässan. Han avled efter några timmar, men vi vet att han förlät sin mördare. Han gjorde det som vi just hörde Jesus säga: ”Älska era fien­der”. I närheten till försoning­ens sakra­ment bröts ondskans krets­lopp, en för­låtel­sens och försoningens kraft, starkare än hat och våld.

    Det kan tyckas ligga långt från oss, men de flesta har erfa­renhet av samma ond­ska, om än i mindre brutala former, orättvisor, svek, skym­fer och hat. Man kan beun­dra martyrerna och anse Jesu ord vara ett högt ideal, men kan man följa dem bok­stav­ligt? Kloka röster kan mana till storsint­het och barmhärtig­het mot fiender. De fles­ta vet att man inte skall slå en slagen. Men vem, utöver Je­sus, säger att vi skall älska fien­den, och det ända till döds?

    Är det ens förnuftiga ord? Ger de inte orätten fritt spelrum. Måste vi inte försvara rätt­vi­san? Förvisso. Jesus förordar inte rättslöshet och godtycke. Varje samhälle be­höver rättvisa lagar. Också kyrka och kloster. Varken präster eller biskopar får slip­pa undan det rättvisa straffet. Jesu ord kan inte utan vidare stå i en lagbok. Men ett ljus lyser fram i Jesu ord. Någon vill föra oss ut ur den vedergällningens och ond­skans djä­vuls­cirkel som människan trampar runt i.

    Många står handfallna när de drabbas av orättvisa och fiend­skap. De som försöker leva anständigt blir förvånade. De förväntar sig att bli behandlade på samma anstän­diga sätt. Vi måste på nytt lära oss att vi lever i en fallen värld. Ondskan finns. Männi­skan blir ut­satt för orättvisor. Inte minst de kristna som vägrar att anpassa sig till vad som är po­litiskt korrekt. Och hur gör hon då? Även om hon får upprättelse i yttre me­ning, så finns det ofta en gna­g­ande tagg kvar. En tagg som lätt ger bitterheten ett rum i hjär­tat. Kanske in­te i hjärtats förmak, dit hon bjuder in si­na vänner och säger: ’jag är inte bitter’. Men fortsätter det att gnaga blir frågan prak­tisk. Kan man lära sig att älska sin fiende? Je­sus har ju själv sagt: ”Lär av mig, som har ett milt och sakt­mo­digt hjärta, så skall ni finna vila för er själ”.

* Kanske försöker hon ska­­ka av sig de onda tankarna mot den andre. Eller låtsas som om de inte finns. Men något finns kvar. Tankarna återvänder till det ord eller den handling som drabbade och sårade. Det finns, märkligt nog, en lust att återvända till just detta. Som när tungan inte kan låta bli att beröra den värkande tanden. Och ba­kom lusten står viljan. Det är viljan som är delad. Jag står vid ett vägskäl. Vill jag följa Jesus och lyda hans bud om att älska fienden? eller vill jag fortsätta att älta on­da tan­kar om min fiende? Jesu ord är klara. ”Älska dina fiender!” Kärlek är inte att ”tycka om” eller att ”kän­na” för den andre. Men jag måste vilja älska den an­d­re. Att älska är att vilja honom väl, att helhjärtat önska ho­nom vad som är gott. Hur skall jag annars härda ut i himlen, där all ondska är bannlyst och jag måste kunna se också min fien­de i ögonen?

    Enligt Skriften och fädernas erfarenhet är detta möjligt för en Jesu lärjunge. Jesus själv frestades, men sade till djävulen: ”Gå din väg, Satan.” Lärjungen kan be­höva an­­­vända samma ord. Eller upprepa avsägelsen i påsk­nattsliturgin: ’Jag tar avstånd från det ondas lockelse.’ David säger i psaltaren om de andliga fienderna: ”Jag vän­de inte tillbaka, förrän jag hade gjort slut på dem”. Hjärtat är helgat och vigt åt en en­da Konung. Alla fiender måste läggas under hans fötter. Men, frågar den förskräckte, om jag inte vill? – Be då om villighetens ande. Den som ber så, har redan en ’vilja att vilja’.

* När jag frestas att tänka dömande tankar om den andre, stöter jag mot Jesu ord: ”Döm inte, så skall ni inte bli döm­da”. Fäderna anbefaller därför också ett annat hjälp­medel: att uppliva en hälsosam ånger över den egna synden, även om jag i det aktu­ella fallet inte var den skyldige. Den som känner de egna synderna kan inte dö­ma den andre. Den ödmjuke vet att han är ”den lägste och ringaste av alla”.

* Ett tredje hjälpmedel är bönen för fienden. Har du bett för dina fiender? Jesu ord är klara: ”Be för dem.” Be att Gud låter sin nåd regna över fienden. Den som ber för sin fiende kan inte samtidigt vilja honom något ont, ännu mindre hata honom.

* Ett fjärde hjälpmedel, det viktigaste: räkna med hjälp. Vänd blicken från de egna oförrätterna till den gisslade, smädade och korsfäste Jesus. Se honom för din inre blick. Kanske med hjälp av den smärtorika rosenkransen eller genom att gå en s.k. korsväg. Sök skydd i hans sår. Stick din hand i hans uppstungna sida. Uthärda allt ”för Herren”, säger den helige Benedic­tus.

Motgångar och oförrätter kan bli din Herres verktyg för att göra dig till medarbetare och ”med-lidare” i hans eget lidande för världens befrielse. Jesu ord om att älska fien­den är ett slags ”missionsbefallning”, en upp­maning att delta i hans kamp för att bryta ondskans djä­vulscirkel. Det egna hjärtat är det närmaste missionsfältet. Det som först ser ut som ett hinder, kan bli ett privilegium. Ingen prövas över sin för­måga och Gud har lovat att ge oss den hjälp vi behöver. Den uthållige vaknar en dag upp och förstår att solen har gått upp. 

Det handlar inte om att segra i egen kraft. Redan David vittnar om vem det är som egentligen kämpar. Han säger: ”Du rustade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig”. Därför säger Jesus att hans ok är skonsamt och hans börda lätt. Det är han som segrar i sina lärjungars kamp.

I dagens evangelium antyder Jesus vari lönen består: att bli den Högstes barn, barn till honom som själv är god mot de otacksamma och onda. Vår Herre talar om ett ”gott mått, packat, skakat och rågat”. Det är friden i hjärtat. Vi bad om det i kollekt­bönen: ”Låt oss så begrunda dina ord och dina underbara gärningar, att det vi gör och säger alltid kan behaga dig.” Vi får den i varje mäs­sa: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er”.

Lovad vare Herren som älskar sina barn så att han i fullt mått vill ge dem ”rättfär­dig­het och frid och glädje i den helige Ande”.     

Amen.

                                                                                             pater Ingmar Svanteson