Predikningar

​​​​​​​Under adventstiden tar kyrkan särskild hjälp av profeterna. Här låter profeten Jesaja oss se bortom det ”dok som höljer alla folk, och den slöja som täcker al­la folkslag”. Gud har gett oss ögon att se, men människan plågas av att inte se klart. Profeten låter oss se ett gästabud på Sions berg. Ett gästabud för alla folk, med feta, märgfulla rätter, med starkt vin, väl klarat. Döden är om­intetgjord, tårar och vanära likaså. Men det är också något mera, något som övergår även den festligaste måltid. Då skall man säga: ”Se, där är vår Gud, som vi hop­­pades på”.

​​​​​​​Till sina lärjungar säger Jesus: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser.” Francisco Xavier, d.1552, en av de första jesuiterna, fann en öp­penhet för detta ljus, inte minst hos de barn i Bortre Orienten som han undervisade och döpte. Han fick varken tid att äta eller sova. Så ivriga var barnen att lära sig. Han lär ha döpt tio­tusentals. I brev frå­gar han sina bröder hem­ma i Europa varför de be­kym­rar sig mer om ve­ten­skapen än om att förmedla ljuset till själar som lever i mörker.

​​​​​​​Profeten Jesaja upplyser och bereder Guds folk under adventsti­den. Också vid detta klosters tioårsfirande är detta ett ord i rättan tid. Han talar om att hur den räddade skaran skall bli till ”pryd­­­nad och härlighet”. Uttrycket är en variant av arkitekternas motto för våra kloster på Maria­vall: ”ädel enkelhet”. Det gäller både utsida och insida, bå­de klos­­t­­­rets dagliga ordning och brödernas hjärtan. Inga onödiga ut­smyck­ningar och inget onödigt pratande. Kampen för det rena hjärtat är avgörande. Skönheten skymtar fram i den rena en­kel­he­ten.

Räddningen är oss nu närmare än när vi kom till tro. Det är Paulus som säger det i den andra läsningen. Han ser framåt, frimodigt och hopp­fullt. Han fort­sät­ter: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära”. Många skulle säga det motsatta, att da­gen går mot sitt slut och natten närmar sig. Men aposteln vittnar om ett hopp som väger tyngre än alla dystra prognoser. Adventstiden har samma hoppfulla prägel, särskilt i Kyrkans bön och liturgi. Vi hörde det i kollektbönen. ”Fyll oss med längtan efter din stora dag”. Adventstiden lyfter och vidgar blicken och synfältet. För att motverka förlamande nostalgi och världsliga bekymmer, för att förvandla den tid som bara tycks rinna ifrån oss, eller bli outhärdlig när problemen ho­par sig.

​​​​​​​Profeten Daniel ser hela världshistorien och dess välden och riken. De framställs som drastiska bilder av olika djur­liknande gestalter. Alla väl­den och mak­ter har sin tid, men alla skall gå under. Därefter ser han en tron sättas fram. ”En som var gammal” intar tronen. ”Böcker blev öppnade”. Historien följer inte godtyckliga lagar. Någon leder histo­rien och en slutlig dom skall fällas.

 Daniel i lejongropen - en förblivande verklighet. De svartsjuka och intrigerande hovmännen vill få Daniel på fall. De ”grä­­ver en grop för and­ra, men faller i egen fälla.” (Ps 7:16). Ondskan drar straffet över sig själv. Att också de ondas familjer straffas blir en bild för att inga ondskans ättling­ar kan hämnas i framtiden.

​​​​​​​Daniel formulerar domen över den övermodige babyloniske konungen. Denne prisar sina maktlösa avgudar och skålar i bägare tagna från tem­p­let i Jerusalem (helgerån). Men inför den skrivande handen på väggen fylls han av oroliga tankar, hans höfter skälver och hans knän slår emot var­andra. Skriften på väggen har blivit ett varningsord till alla som missbrukar sin makt, ett mene te­kel. De övermodigas dagar är räknade. Ibland drabbas de mäktiga redan under historiens gång. Men till slut på den ytter­sta dagen.

​​​​​​​Profeten Daniel tolkar kung Nebukadnessars dröm om den enorma bildstoden, byggd av guld, silver, koppar och järn. Han förstår att de olika metallerna är symboler för de då kända folken och deras imperier, babylonier, meder, perser och greker. Det grekiska väldet (från slutet av 300-talet f. Kr.) söndrades efter Alexander den stores död, symboliserat av leran som försvagade järnet. Det ena väldet avlöses av det andra.

​​​​​​​Under kyrkoårets sista vecka lyssnar vi till profeten Daniels bok. Den ställer fram Daniel och hans vänner som föredömen, när de tvingades leva i en rent hednisk miljö. De lärde sig kaldeisk/baby­lonisk kul­tur och ställde sina krafter i den kaldeiske kungens tjänst, men var ändå trogna förbundet. De beskyddades genom sin trohet. Niels Steensen (d. 1686) frambär samma vittnesbörd, både ge­nom sin forskning och sitt liv.