Predikningar

Vi är på väg att fira påsk. På vägen dit påminns vi om julen, om vem det är, vars påsk vi firar - Marias son, Gud och män­niska. Om han inte varit Gud, hade han inte kun­nat försona och gudom­liggöra människan. Om han inte varit människa hade människan inte kunnat få del av hans verk, inte kunnat bli delaktig i det liv han vill ge henne. Människoblivandet är det mest svårförstådda bland trosmysteri­er­na. En hjälp att komma det närmare är att se hur Maria togs i anspråk.

I första läsningen hörde vi om en buske i öknen som brinner, utan att brinna upp. Det låter sagolikt, men sker i män­­niskans historia och geografi, för tre tusen år sedan vid berget Ho­reb/Sinai. En avgör­ande upptakt till hela den judisk-kristna historien. Här sker något nytt i historien och i religionernas värld. En buske som brin­ner, utan att brin­na upp. Mose går när­ma­re. Han vill betrak­ta den under­bara synen. Då ropar Gud ur busken. Han varnas för att komma närmare: ”Dra dina skor av dina fötter. Ty plat­sen där du står är helig mark.”

”Borta bra, men hemma bäst.” Munkar som varit på resa har sett och hört mycket, också det som är viktigt. Ändå är de tacksamma när de är tillbaka i ”sin avskilda boning i skogen”. Där får de hjälp att se och höra det viktigaste. ”Vem är en sådan Gud som du? - du som förlåter... du som har lust till nåd... du skall kasta alla folkets synder i havets djup." Profeten Mika är förundrad.

På denna första söndag i fastetiden hör vi hur Jesus frestas av djävu­len. Det beskrivs med dras­tis­ka bilder, som från en främmande värld, men alla har erfarenhet av frestelse. Mån­ga bryr sig inte så länge det inte drabbar dem själva, men de som förstått att synden skiljer människan från Gud, de vet också hur svårt det är att inte falla för frestelsen. Frå­gan är om fres­tel­sen går att övervinna. I prefationen skall vi höra: ”när han besegrade Fresta­ren lärde han oss att över­vinna synden”. Hur stämmer det med de troendes ofta bittra erfaren­he­ter?

”Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter.” Kan man tänka sig ett större och vackrare löfte än det profeten formulerar? – Människans liv som ”en vattenrik trädgård… ett käll­språng som aldrig tryter”. Det är Herrens vilja med människan, formulerad redan av hans profet. Det är löftet till den som vänder om till Herren och hans bud, som vi hörde igår i de föregående verserna ur samma ka­pitel.

Att "hänga med huvudet som ett sävstrå" är ingen bra fasta. Själv­ömkan, säger fäderna, är roten till allt ont. Klagan och knotan­de gungar på samma strå. Den som vill "lossa andras orättfärdiga bojor och lösa okets band" måste befrias från sina egna bojor. Bryt bröd åt din egen hungrande själ. Läs Guds liv­givande ord! Skaffa rum för din husvilla och irrande själ. Gå in i ditt hjärtas kammare och bed till din Fader i det fördolda. Be­nedictus "bodde hos sig själv" inför Faderns ansikte.

Människan söker klarhet, men när klarheten erbjuds, ryg­­gar hon ofta tillbaka. Det finns en förförisk lust att förbli i dunkel och am­bivalens. Det lockande är att hon får fort­sätta att kretsa kring sig själv, trots att hon blir plågad och ”inkrökt i sig själv”. Mose ställde folket inför ett tydligt val: "Liv och död, väl­sig­nelse och förbannelse". Gud tvingar inte. Det är människan som väljer. "Om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill höra".

Den vise Syrak uppmanar till frikostiga offergåvor enligt Mose lag. ”Ge åt den Högste så som han gett åt dig.” Offren påminde om att allt som människan disponerade ytterst var en gåva från Gud. Också att handla rätt och att undvika det onda kallar Syrak för offer. Profeterna kritiserade skarpt när offren i templet inte mot­sva­rades av moralisk red­bar­­het. Syrak kallar sådana offer för ”mutor”.

Den vise Syrak uppmanar till omvändelse. Ett av hans skäl är enkelt och pragmatiskt. Det förstärker glädjen och lovsången. Medan den som går sin egen väg blir alltmer bedrö­vad och redan har ena benet i det dödsrike där lov­sång­en tystnar helt. Herren vill lyfta oss ur bedrövelse och förtvivlan. Han är barmhärtig. Samma gudomliga barmhärtighet ser vi när Jesus kallar den rike ynglingen. ”Jesus såg på honom med kärlek.”