Kortpredikan 11 december 2019
Jes 40: 25-31; Ps 103: 1-4, 8, 10; Matt 11: 28-30
”Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att inte en enda uteblir.”
Profeten undervisar om Guds väldiga storhet och kraft. ”Lyft upp era ögon mot höjden och se: vem har skapat allt detta?” Detta väldiga kunde göra den enskilda och ”lilla” människan ointressant. Men det är tvärtom. Guds storhet och allmakt är inte kall och omänsklig, Tvärtom visar den sig i att ”inte en enda uteblir”.
Det var begripligt att israeliterna grep av vanmakt när de satt i den babyloniska fångenskapen och var berövade både sin stad och sitt tempel. Tron prövas när motgångar hopar sig och krafterna avtar.
Guds makt är inte kallt opersonlig. Hans storhet visar sig i omsorgen om den minste. ”Han nämner dem alla vid namn.” Så lär oss profeten.
Det är när människan glömmer detta, när hon fångas av och litar på skapade och därmed begränsade krafter, det är då hon sjunker i de mörka djupen. Som Petrus när han släppte Jesus med blicken.
Profeten beskriver vägen tillbaka: ”De som väntar efter Herren hämtar ny kraft.” Denna ”väntan” kan motiveras redan av mentala skäl. Stillhet genererar styrka.
Men profeten bygger det på sann kunskap om Gud. Okunskap är i längden ett hinder för att hålla ut i tron. Därför måste vår tro bygga på objektiv och sann kunskap om Gud, inte bara på känslan från en första troserfarenhet.
Vi finner den redan hos profeterna. Jesajas bok, kap. 40-55, kallas med goda skäl ”Tröstens bok”. Samma kunskap, om än med torrare ord, är samlad i Katekesen, exempelvis dess undervisning om ”Den allsmäktige” (art. 268-278)
Jesus ord om att ta på oss hans ok och lära av honom bygger på sanningen.
Att tro på honom, att följa honom och att ”vänta” på honom är att få del av hans vila och därmed av ständigt ”ny kraft”. Trösten bygger på sanningen.
”Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att inte en enda uteblir.”
pater Ingmar Svanteson
