Predikan 2 söndagen i Advent 2019
Jes 11: 1-10; Ps 72: 2, 7-8, 12-13, 17; Rom 15: 4-9; Matt 3: 1-12
För att bevara vårt hopp
När ett kraftigt träd har fällts till marken finns bara stubben kvar. Trädets historia är slut. En bild för hopplöshet. Så var det för Israels folk när den siste kungen av Davids ätt hade dött i babylonisk fångenskap på 500-talet f. Kr. Men profeten Jesaja ser längre och klarare. Han säger: ”ett skott, en gren, skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam”. Profeten tecknar konturerna av den Messias, vars födelse vi skall fira om några veckor. Vi sjunger om det i julpsalmen: ”Det är en ros utsprungen av Davids rot och stam”. Tidigare sjöng man: ”av Jesse rot och stam”. Då visste flera svenskar att Davids far hette Jesse, en medeltida form av Jishaj/Isai. För dem som hörde tändes ett hopp, åtminstone ett frö. Särskild när de lyssnade till profetens fortsättning.
Denne ättling till David skall vara fylld av Herrens Ande, säger profeten. Han samlar i sin person alla det gamla förbundets stora gestalter och deras ande: Mose och Abrahams gudsfruktan, Davids kraft, Salomos vishet, Höga Visans kärlek och profeternas klarsyn. Han skall styra sitt folk med rättvisa, han skall skipa rätt för de svaga och fattiga. Han skall döma våldsverkarna och de onda. Profeten tecknar ett rike där frid och gemenskap råder. Han hämtar sina bilder från djurens värld, men det syftar på människor och folk.
Kyrkan låter oss höra denna profetia under advent. Även om vi tror att Messias har kommit i Marias barn, så väntar vi på hans slutliga ankomst. Därför lyssnar kyrkan på nytt till profeterna och känner igen sin egen situation. Vi hörde aposteln säga: ”alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp”. Profetian låter oss ana Guds väldiga plan genom tiden.
På köpet får hon vägledning för det konkreta livet tillsammans. Aposteln manar till enhet: ”godta varandra, så som Kristus har godtagit er”. Han syftade i sitt brev till församlingen i Rom främst på förhållandet mellan jude- och hednakristna, men det gäller hela den brokiga mångfalden i den katolska kyrkan. Vi hörde det redan hos profeten. Kan det tillämpas på vår tids spänningar mellan ”progressiva” och ”konservativa”? När de progressiva vördar de konservativa, och de konservativa älskar de progressiva, som Benedictus säger om äldre och yngre, då kan vargen bo ihop med lammet, kalvar och lejon kan beta tillsammans. Samma mönster utspelas i den mindre gemenskapen och i varje familj. När den upprörde och aggressive blir mild och tålmodig, när den avundsjuke gläds åt den andres gåvor, ligger pantern vid killingens sida och spädbarnet leker vid ormens håla. Kyrkan är kallad att vara ett profetiskt tecken för hela mänsklighetens enhet. Därför är hennes inre enhet avgörande. Hennes sanna och katolska enhet. Må vi be för kyrkans herdar, att de får mod att förkunna sanningen och kraft att bevara enheten.
När skall profetens löfte infrias? Profeten talar om en dag, en helig dag, då folken skall söka sig till Jishajs rot, där han står som ett baner och fälttecken för alla folk. Det tecknet restes på Golgota kulle för alla folk och stammar. Hans apostel talar om den yttersta dag då alla knän skall böjas för detta tecken, antingen de vill eller inte, den dag då slöjan över tillvaron skall skingras, den dag när den slutliga domen skall fällas och korsets tecken avslöjas som historiens mittpunkt och mål. Dagen föregrips varje gång Kyrkan förkunnar och lyfter upp detta tecken i sin undervisning och i sina sakrament. Ännu suckar och väntar vi på dess slutliga fullbordan. Men vi gör det i hopp.
Profetiorna står där för att bereda väg och bevara oss i hoppet. Det hoppet styrs inte av prognoser och mediala bedömningar, inte av känslor av pessimism eller optimism. Hoppet bygger på tron. Den klippfasta tron på Kristus som tillvarons begynnelse, centrum och mål.
Profeterna vittnar om att det finns en plan, en gudomlig plan och mening med hela historien. Den planen skymtar fram när vi läser profeterna. Vi ser vi in i Guds hjärta.
”Lär känna Guds hjärta genom hans ord”, säger Gregorius den Store. Ordet ger näring och kraft, ett bröd att tugga i sig, så att läsaren får del av Guds innersta. Den gamla kyrkan såg läsningen av Guds ord på samma sätt som mottagandet av den heliga eukaristin. Hieronymus kallar också det skrivna ordet för Kristi kropp och blod. Dess utsida är bokstäver, men den som tuggar i sig ordet under bön och upprepar orden i sitt inre märker att det ger ifrån sig kraft. Ordet förvandlar människan inifrån. Hennes tankar blir Kristi tankar. Hoppet får näring.
Den siste i raden av gammaltestamentliga profeter är Johannes Döparen. Han uppträdde i Judéens öken. Herren hade en gång lockat sitt folk ut i öknen för att vinna sin bruds hjärta. Johannes Döparen är brudgummens vän, som förbereder sitt folk för detta bröllop. Folket ska föras in i ett nytt rike. Inte ett geografiskt land. Han säger:
”Himmelriket är nära”.
Folket kom i stora skaror ut till Johannes. Också de ledande följde med strömmen, men profeten genomskådar deras hyckleri. De följer trenden, men har inte för avsikt att ändra varken liv eller tänkesätt. ”Huggormsyngel! Bär då sådan frukt som tillhör omvändelsen”, säger han. Vänd om från era onda gärningar och gör det goda. Fäderna tillämpade det på de falska lärarna.
Omvändelse går djupare än att skärpa sig moraliskt. Omvändelse betyder att vända sig om så att man ser. Den oomvända människan sitter fast i sig själv, sjunker under sin sanna värdighet och förlorar hoppet.
Den som hör vaknar som ur en sömn. Det är inte behagligt när man inser att livet kan förspillas. Att jag kan missa målet och bli som agnarna för vinden. Det väcker en hälsosam fruktan, men denna fruktan bereder mark för hoppets gåva.
Det måste ha hänt något med folket när de hörde Johannes Döparen. De måste ha fått ett styng i hjärtat. Det tröga, ljumma, hårda och vankelmodiga hjärtat genomborrades av hans ord som av ett vasst spjut. De förstår att Johannes är sänd av Gud, att han talar Guds ord. Som när profeten Natan talar klartext med David om hans synd och David faller till marken som död. Eller när Petrus förnekat sin Herre på översteprästens gård och Jesus ser på honom. Petrus går ut och gråter. Eller när kvinnan tvättar Jesu fötter med sina tårar. Eller när någon upptäcker att han undvikit att bekänna vissa synder.
En sådan sorg är salig. Den bereder väg för den nya födelsen. Jesus föds inte bara i Betlehem, utan i det egna hjärtan. I det hjärtat växer det fram ett hopp.
Profeten Jesaja talade om ett skott ur en avhuggen stam. Låt oss lyssna till Guds ord så att hoppet väcks till liv och kan växa.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
