Kortpredikan 6 december 2019, S. Nikolaus av Myra, biskop
Jes 29: 17-24; Ps 27: 1, 4, 13-14; Matt 9: 27-31
Två blinda följer efter Jesus ända till hans hus. De ropar: ”Davids son, förbarma dig över oss!” När han kom hem går de fram till honom och han botar deras blindhet.
Det är en bild med flera dimensioner. Vi känner igen Guds folks vandring fram till den utlovade Messias. Gamla Förbundets väg till det Nya Förbundet.
Men också det Nya Förbundets folk, Kyrkan, känner där igen sin egen väg. Inte minst under adventstiden tar hon hjälp av profeterna för att förstå sin egen väg.
Det är också en bild för varje människas vandring genom livet. För att hon skall botas från sin blindhet och nå det sanna och eviga ljuset.
Kampen intensifieras när hon genom synden lämnat vägen, hamnat i mörker och blivit blind. Hon måste vända om för att återfå sin syn. Ånger över synden och tron på Kristi outtömliga barmhärtighet öppnar ögonen. Adventstiden är tid för bikt.
Jesus frågar de två blinda om de tror att han kan hjälpa dem. När de svarar, ”Ja, Herre”, säger Jesus: ”Ni tror, och det skall ske.” Samtidigt rör han vid deras ögon och deras ögon öppnas.
Tron får del av Jesu helande kraft, men deras tro märker vi redan när de två blinda följer Jesus med sitt rop om förbarmande.
Vi känner igen den vandringen i Benedictus beskrivning av ödmjukhetens väg. Vägen kulminerar i det tolfte stegets ständiga bön om förbarmande. Bönen öppnar ögonen och bedjaren blinkar mot ljuset.
Profeten har redan formulerat det: De ödmjukas ögon skall ”vara fria från dunkel och mörker”. ”De skall känna allt större glädje i Herren”.
Bönen är det starkaste vapnet i hjärtats kamp. Ju mörkare det ser ut i vårt land och i världen, desto viktigare är det att bevara hjärtat rent.
”Våldsverkarna är då inte mer till, smädarna har fått ett slut”.
Den helige Nikolaus, en man av osedvanlig godhet, levde och delade ut sina gåvor i det ljuset.
Vi går samma väg i varje eukaristi. Vi lyssnar och ber för att våra ögon skall öppnas.
pater Ingmar Svanteson
