Predikningar

”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tec­ken. Inte för att bli impo­nerade, utan för att komma till tro. ”Har ni ännu ingen tro?” Men också för att förundras och tänka efter. ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.” Abraham är trons fader. ”För sin tro fick han Guds vittnesbörd.” Hans tro gav honom förtröstan och mod att våga ”dra bort till ett land som skul­le bli hans, utan att veta vart han skulle komma”. Tron över­går i ett hopp som ger kraft. Hoppet i sin tur byg­ger på tron.

”Ge inte upp er frimodighet.” Hebreerbrevet påminner sina läsare hur det var ”förr”, när de nyss ha­de blivit ”upplysta”. Författaren syftar på dopet, som kallades ”upplys­ning”. Dopet sker i tro, som ger kunskap och insikt. I början kunde de utstå mycket, men hade sin glädje i det. De visste att de ägde ”något bätt­re”. Nu har tiden gått. Trons första entusiastiska skede är över. De glömmer och fångas lättare av trög­het och upp­givenhet.

”Ge akt på det ni hör”, säger Jesus. Det är också vad Hebreerbrevet uppmanar till. Brevet har för­kunnat om den store översteprästen som genom sitt offer har öppnat en levan­de väg in i Guds hus. Hans bildspråk är omtumlande. Templets ”förhänge” in till det allraheli­gaste, ofta kallat ”förlåt”, brast itu när Jesus dog på korset. ”För­hänget” är en bild för Kristi ”brustna” kropp. Denna kropp har ”invigt en ny och levande väg åt oss”, så att ”vi frimodigt kan gå in i helgedo­men”.

I väntan på ”att hans fiender skall läggas under hans fötter”. Hebreerbrevet undervisar grundligt om den nye översteprästens fullkomliga och slutliga offer. Något annat offer behövs inte. Han har ”för all framtid fullkomnat dem som blir helgade”. Han är ”präst för alltid i Melkisedeks efterföljd”. Kyrkan sjunger denna psalm i varje söndags vesper. Hans ”nya” offer var antytt och förutsagt redan av profeten Jere­mia. Detta nya förbund skulle läggas i människornas hjärtan. Den ”nya lagen” är kärleken, den heli­ge An­de, ingjuten i de troendes hjärtan.

Det borde vara självklart för människan att göra Guds vilja. Hon är ju ska­pad av Gud. I stället styrs hon sedan syndafallet av egenviljan. Vägen för att återvända till Guds vilja har sina olika steg, både för den enskilde och för den mänskliga familjen. Benedictus beskriver vägen i sin regel. ”Så skall du genom lydnadens möda återvända till honom som du genom olydnadens tröghet gått bort ifrån.”

”En gång för alla.” Kristus behövde inte "offra sig många gånger", utan ”en gång för alla”. Det är detta enda offer som görs närvarande i varje eukaristi. ”Kristi offer och mässoffret är ett enda offer” (katekesen). Eukaristin är ett offer. Det framgår av själva instiftelsen. ”Detta är min kropp/mitt blod som offras/utgjutes för er.” Den gör Kristi offer på korset närvarande.

I dagens läsningar berättas om två predikningar. Den första hölls av prästen Esra ungefär 450 år före Jesu predikan, som vi hörde om nyss i evangeliet. Esra hade återkommit från fången­ska­pen i Babylon och deltog i återuppbyggandet av Jerusalem. Predikstolen var en hög trä­ställning i det fria. Där läste han ur Mose lagbok. När han öppna­de bokrullen stod fol­ket upp, som vi gjorde nyss när vi lyssnade till evangeliet. Folket ropade ’Amen, Amen’. Som när försam­lingen nyss svarade ’Lovad vare du, Kristus’.

Hebreerbrevet beskriver det tält i ”det förra förbundet” där offren fram­bars. Där fanns två rum, ”det heliga” och längst in ”det allra­heligaste”. I ”det heliga” frambar prästerna de dagliga offren. I ”det all­­­ra­­heli­gaste” gick endast översteprästen in och bara en gång om året. Det ”heliga” pekade vidare mot det ”allraheligaste”. Redan det första för­bun­det rymde en antydan om ett steg vidare.

Paulus bländades. Ljuset på Damaskusvägen gjorde honom blind i tre dagar. När han fick synen tillbaka döptes han och började förkunna. Men enligt sitt Galaterbrev var han en tid i ”Arabien” in­nan han träffade Petrus en första gång. Först senare träffar han och förenas med de andra apostlarna. Han behövde tid för att förstå vad han sett.

Tron rymmer en oerhörd spännvidd. Vi har hört om den barmhärtige överste­prästen, som ”kän­ner med oss i våra svagheter”. Det betyder inte att känslan är sen­timental eller vekt eftergiven. Han är samtidigt ”helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna”. Han är både barm­härtig och mäktig. Också i evangeliet märker vi spännvidden. Han botar alla som ”trängde sig på honom för att få röra vid ho­nom”.