Predikningar

För åtta dagar sedan, under själva julnatten, hörde vi ängelns budskap till herdarna. De förkunnade ”en stor glädje”. Tänk om den glädjen kunde bli gåvan för det nya året. Så att vi om ett år kan säga: 2019 blev året som präglades av ”stor glädje”. Ser vi oss omkring så finns det inte mycket som pekar i den riktningen. Många skulle säga att det går i motsatt riktning.

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Liturgin tycks leka med tidsbegreppen. Hur kan tiden för Kristi födelse påverka Stefanos martyrium? Och båda händelserna dessutom vara närvarande i den liturgi vi firar idag? Kyrkan tror som hon ber. Hennes liturgiska bön påminner henne om att allting är sammanfattat i Kristus, som är densamme igår, idag och i all evighet. Det som hände i Kristi liv påverkar alla andra tider. Tydligast ser vi det hos martyrerna.

I nattens mörker förkunnade ängeln den stora glädjen för herdarna. Vi hörde samma budskap i denna mässas första läsning: ”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer för att frambära gott budskap”. Evangelium betyder det glada budskapet. Redan profeten hade sagt det, med en lätt förändring: ”Det folk som vandrar i sorg och bedrövelse, skall få del av en stor glädje”. Den fjärde evangelisten säger. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Vi kan också säga: Glädjen lyser i bedrövelsen, och bedrövelsen skall inte övervinna den.

”Jag bär bud till er om en stor glädje.” Det är ängelns budskap till herdarna den första julnatten. Den har spridit sig genom historien och resulterat i hela den kristna kulturen, när den är som bäst. En icke-kristen röst, Jordan Peterson, säger att julen och scenen med den heliga familjen runt det nyfödda barnet, Guds människoblivande, är kärnan i denna kultur. Där rinner de krafter fram som resulterat i barmhärtighet och godhet, vetenskap och nyskapande, konst och musik av hisnande skönhet, och inte minst i glädje. Profeterna hade utlovat det.

Vi står på tröskeln till julen. Vad är vår önskan inför högtiden? Det finns en rad berättigade och angelägna önskningar, men hur skulle den viktigaste bönen lyda? Vi har redan hört den. Kyrkan lägger den i vår mun i kollektbönen: ”Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan”. Vi hörde samma bön i ingångsversen: ”Dryp, ni himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdigheten strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli Frälsaren”.

”Klä av dig din sorgdräkt. Klä dig i härlighetens prakt.” Profeten uppmanar folket att klä av sig sitt sorgliga elände och bli ett jublande folk. Vem vill inte följa denna uppmaning? Vem vill inte fyllas av glädje och jubel? Profeten talade till Jerusalem, vars invånare hade förts bort i fångenskap i främmande land. Nu har de av Gud fått chansen att återvända och på nytt bygga upp den skövlade staden. Men folket kunde knappast tro det. När det ändå skedde var de ”som drömmande.”