Predikan. 28 söndagen under året 2019

2 Kung 5:14-17; Ps 98:1-4; 2 Tim 2:8-13;  Luk 17:11-19

En av tio?

En av de tio kommer tillbaka och tackar. Alla tio har botats från sin fasansfulla sjuk­dom, men bara en av dem gör sig mödan att tacka. Hur är det möjligt? Var han mera väluppfost­rad än de andra? Jesu svar antyder något mera när han säger: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.” Jesus ställer frågan själv. ”Var är de nio andra?” Dess­utom var den som bo­tats samarier, en främling för judarna. Indirekt säger Jesus att de nio borde haft större skäl att tacka, eftersom de levde så nära den mosaiska tron. Ändå saknar de det viktigaste.

Varför säger Jesus att hans tro har hjälpt honom? Vari bestod samarierns tro? Alla tio spetälska måste ha hört talas om Jesus. Ryktet var i omlopp. Alla tio tar chansen och ro­par om förbarmande i sin nöd. Alla tio lyder hans råd att gå och visa sig för prästerna. Des­sa hade uppgiften att kontrollera och bekräfta ett botande. Alla tio lyder hans råd, men se­dan går de olika vägar. De nio tar sin hälsa och går. De försvinner i historiens dunkel. De var nöjda med att ha blivit botade till kroppen. Längre sträckte sig inte deras tro. De på­min­ner om dem som Jesus en gång mättade i öknen och sedan ville göra honom till ”brödko­nung”. Till des­sa säger Jesus: ”Ni söker mig inte för att ni såg ett tec­ken, utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbe­ta inte för den föda som är för­gäng­lig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er.” De vill ha bröd, men frågar inte efter tron. Det är kyr­kans ständiga dilemma. Hon vill i Jesu efterföljd både ge bröd och byg­ga sjukhus, men hennes största gåva – tron – hur många frågar efter den? Alla tio bad om befri­else från sin sjukdom och fick det, men bara till samariern säger Je­sus: ”Din tro har hjälpt dig”. Vari bestod denna tro?

Hans handlande avslöjar hans inre. Han frågade inte bara efter gåvan, utan också efter gåvans gi­vare. Han var inte nöjd med att få sin hälsa. Han frågade inte bara efter det ska­pade, utan också efter Skaparen. Denna fråga är människans adelsmärke. Det skiljer hen­ne från djuren. Den ligger djupare än alla känslor. Det är en fråga efter sanningen. Även innan frågan är besvarad är den öppen för ett svar. Inför Pilatus talar Jesus om dem som ”hör till sanningen”. Psaltaren talar om dem som har ”valt sanningens väg”. Till skill­nad från dem som enligt aposteln ”har bytt ut sanningen mot lögnen”, de som ”håller san­ningen fången i orättfärdighet”. De vänjer sig vid att tysta sitt samvete. I praktiken gör de som de nio, de frågar efter gåvorna, efter bröd och hälsa, men inte efter givaren.

Samariern hade bevarat sitt samvete rent och öppet. Han var inte nöjd med att ha blivit botad till kroppen. När han blivit botad vänder han omedelbart tillbaka till den som botat honom. Med hög röst prisade han Gud. Redan när de bett om förbarmande ha­de de ropat. Nu prisar han Gud med hög röst. Han förstod att alla goda gåvor har en Givare. Aposteln Jakob säger: ”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kom­mer från ovan, från himlalju­sens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen väx­ling mellan ljus och mörker”.

Men vår samarier gör något mera. ”Han kastade sig till marken vid Jesu fötter.” Det gjor­de man inte för vem som helst. Det var en bekännelse. En annan man i evangeliet som botats från sin blindhet gjorde på samma sätt. Han sade: ”Jag tror, Herre, och föll ner för honom”.

Här blir det konkret och närgånget. När de religiöst nyfikna i Athen hörde Paulus tala om den Gud som skapat världen och allt den rymmer, när han sade: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”, så länge lyssnade de med nyfiket intresse. Men när han talade om att Gud skall döma alla genom en man som han bestämt därtill och att han bekräftat det ge­nom att låta honom uppstå från de döda, de blev det för närgånget. Somliga gjorde sig lus­tiga över det, medan andra – kanske en av tio – ville höra mera om det och senare kom till tro.

För vår samarier var det just så konkret och närgånget. Han kastar sig ner för Jesu föt­ter och tackade honom. Till honom säger Jesus: ”Din tro har hjälpt dig”. Han är inte bara botad från sin sjukdom, han är botad från sin otro. Han gör det som katekesen säger att tron är och gör. Tron är ett bejakande av den uppenbarade sanningen. Med sitt förnuft och sin vilja faller män­ni­skan ner för honom som Gud har sänt. Mannen handlade. Med sin vil­ja, sina fötter och hela sin kropp. Tron är inte en växlande känsla. Tron är en hand­ling, där både förnuft och vilja samverkar. Ändå är det inte bara ett mänskligt handlande. Männi­skan låter sig dras av nåden. Hon bejakar det hon hört och insett om Guds förbarmande kärlek. Den troende har lärt känna den kär­lek som Gud har visat oss i sin Son och tror på den.

Också Naaman, den arameiska kungens general, kom till tro när han botades från sin spetälska. Han lyssnade på det goda råd han fick och doppade sig i Jordan. En förebild till dopet. Naaman återvänder till gudsmannen Elisa och säger: ”nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel”. Han ber om så mycket jord som ett par mulåsnor kan bära. På den jorden, som han bredde ut i sitt eget land, vill han i fortsättningen fram­bä­ra sina offer, som en bekännelse till den Gud som botat honom både från spetälska och otro.

Naaman och vår samarier ger oss en bild för vad tron är. De har båda tagit emot trons gåva genom sin öppenhet, sin vilja och sin bekännelse. Denna tro reser dem upp ur otrons mörker. ”Stig upp och gå”, säger Jesus. Hans ord lyser redan av uppståndelsens ljus. Sa­ma­riern har redan dött med Kristus och tagit steget ut i uppståndelsens ljus. ”Har vi dött med honom skall vi också leva med honom”, säger aposteln i andra läsningen.

Vi som lever idag får höra detta evangelium. Vi får höra om de nio, som frågar efter häl­sans gåva, men inte efter mera. Den som är öppen för sanningen känner igen orsa­ken till den egna otron, att människan frågar efter gåvorna, men inte efter givaren. Hur kan män­niskan vara så dåraktig? Det finns en sorg i Jesu röst. Ändå söker han inte upp de nio för att förklara och övertala dem. Han tar inte ifrån människan hennes frihet. Aposteln varnar för den bistra kon­sekvensen av människans dårskap: ”Förnekar vi honom, skall han också förneka oss.”

Evangeliet om de tio spetälska pågår ständigt. Också bland dem som med munnen be­känner sin kristna tro. Tron blir svag eller vacklande när lärjungen börjar snegla efter och tänka på gåvor­na så att hon glömmer Givaren. När sinnet fördunklas av synd och världs­liga be­kym­mer. Kanske ropar man om förbarmande, men är rädd att ”visa sig för präster­na”, som har fått det hisnande uppdraget att både smörja kroppen med de sjukas sakra­ment och att befria från syndens spetälska i försoningens sak­ra­ment. Hur skall vi annars kunna, som aposteln säger, ”härda ut för att också få härska med honom”, härska som Guds förlåtna och renade söner och döttrar?

 Och så tillfogar han ett märkligt ord: ”är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv”. Tillvarons yttersta mål är barmhärtighet och inte mörker. Det är ett ord att lita på, att förtrösta på. Men inte att missbruka.

    Det är inte av småaktighet som Jesus frågar: Var är de nio? Bakom sorgen hör vi den gode herdens kärlek. Av kärlek botar han alla de tio. Det är med samma kär­lek som han frå­gar efter de nio. För att förvandla vårt liv till tacksägelse. En tacksä­gelse som vi nu firar i trons sakrament, den heliga eukaristin.

    Amen.    

                                                                                       pater Ingmar Svanteson