Predikningar

”Vi har en mäktig och barmhärtig överstepräst.” Det är Hebreerbrevets budskap. Författaren går grund­ligt till väga för att motivera sitt budskap. I dagens avsnitt tar han hjälp av en gåtfull gestalt som Abraham mötte vid ett tillfälle, Mel­kisedek, ”kung i Salem och präst åt Gud”. Åt denne Melkisedek ger Abraham tionde och tar emot hans välsignelse. Han måste alltså vara större än till och med Abraham, trons fader.

När tron försvagas påverkar det också hoppet, och tålamo­det. Vad hjälper det att vi en gång var ivriga, om vi inte håller ut ända till slutet? Den som slutar ro mot strömmen och lägger händerna i knät driver med strömmen. (Cassianus) Hebreerbrevet lyfter fram Abra­ham som föredöme i hoppets dygd. Det löfte han fått om en avkomma tycktes ju dröja över all rimlig tid. Paulus säger att Abraham ”hoppades när allt hopp var ute”.

Bröllopet i Kana tar inte slut. Så länge brudgummen är hos sina lär­jung­ar kan de inte fasta. Något radikalt nytt har brutit in. Därför duger det inte att lappa och laga på det gamla. Inte heller använ­da gamla vinsäckar för det nya vinet. De som hörde Jesu ord kan knap­past ha förstått. Vi förstår det endast genom tron. Vad vi ser och märker med våra sinnen är sällan där, inte ännu. Vi kän­ner lättare igen oss i ropen och tårarna.

Vinet som gläder människans hjärta. Det skimrar av ljus och glädje över bröllopet i Kana. Det är samma glädje som lyste över Trettondedagen, en fort­sättning av den stora glädje som för­kun­nades för herdar­na under julnatten. Nu skimrar ljuset och glädjen vid ett bröllop. Redan i sig är bröllop kanske den största av mänsk­liga fester. Kring bröllop har det vuxit fram vacker sång och mu­sik, sköna kläder och glada seder. I många hem intar bröllops­fotot en heders­plats. Ett bröllop sig­­nalerar något nytt i släktets his­toria, något som väcker hopp och glädje.

Vad var det som fick Levi att stiga upp och följa Je­sus? Sannolikt var han van att hålla undan förakt­fulla ord om sig själv som tullindrivare. Han hade ju sålt sig till ockupationsmakten. An­d­ra kanske gra­tu­lerade honom för hans stora in­komster och be­hag­liga liv. Men det gav honom ingen glädje. Sna­rare förstärkte det självföraktet och dränerade honom på lusten att le­va.

Det är lätt att se de negativa sidorna i kyrkan. Någon har sagt att det är svårare att tro på Kyrkan än att tro på Kristus. Men Kyrkan är en gåva av Gud och föremål för vår tro. ”Vi tror på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.” – Det är vårt ödmju­ka men frimodiga vittnesbörd i böneveckan för de kristnas enhet.

”Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan.” Så länge det heter ”i dag” kan människan låta sitt hjärta bli hårt och förhärdat, låta sig ”förledas av synden” och börja vägen till trolöshet och avfall. Antonius gjorde motsatsen. Han lät sig drabbas av ett ord i evan­geliet. "Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, och kom sedan och följ mig".

Hebreerbrevet har i sin inledning förkunnat Jesus som Guds Son. I dagens avsnitt sägs att han måste bli människa. Han ”måste i allt bli lik sina bröder” för att ”ta sig an dem”. Det är vad evangeliet berättar om. Han botar Simons svärmor som låg sjuk i feber. "Han botade många som led av olika sjukdomar och han drev ut många demoner."

”Mitt i församlingen skall jag sjunga ditt lov.” Från början är det ett citat från Psalm 22 som Jesus ber från kor­set. Hans lidandes rop kulminerar i lovsång. Det blir en profetia om hans upp­ståndelse och om Kyrkans lovsång. Hans lov­sång hörs ”mitt i församling­en/kyrkan”. Hans lov­sång blir Kyrkans lovsång, frukten av det framburna offret och av vår del­ak­tighet i hans lidande.

Hebreerbrevet, som vi skall följa fyra veckor under vardagarna, har inte främst karaktär av brev till en konkret församling. Det ger allmän trosundervisning och förmaning till kristna som hotas av troströtthet och risken för avfall. Författaren säger att vi lever i ”denna tidens slut”. Orsaken är att Gud har sagt sitt slutliga ord genom att tala till oss genom sin Son, genom vilken han har skapat världen, men ock­­så renat den. Sonen skall också ”ärva allting”.