Begravningsmässa för Syster Ansgaris 17 oktober 2019

Job 19: 1, 2-27a; Ps 103: 8,13-18a; Rom 5: 5-11; Matt 11: 25-30

Jag vet att min befriare/förlossare lever

Ur läsningarna vid denna begravningsgudstjänst för syster Ansgaris är det ett ord som lyser fram med särskild kontur och klarhet: ”Jag vet att min befriare lever”. Det är den hårt prövade Job som formulerar det. Han vill att orden sätts på pränt, att de huggs in i klippan med järnstift och bly: ”Jag vet att min befriare lever”.

    Något av den vissheten anade vi som fick vara med när sr Ansgaris för sista gången mottog de sjukas sakrament och styrktes med viaticum, vägkosten för det sista stycke väg hon hade att följa.  Kyrkan låter då sina barn på nytt bekänna sin tro på samma sätt som sker i påsknattens vigilia. De tre trosartiklarna formuleras i kort form som frågor och den troende får för varje trosartikel instämma med sitt ja. Syster Ansgaris hade en tid haft svårt att tala, men nu var hennes ”ja” klart och tydligt. Hennes ansikte lyste upp när hon svarade. Eller snarare, hennes ansikte lystes upp av den tro som profetiskt skymtade fram i Jobs ord: ”Jag vet att min befriare lever”.

    Därför brinner påskljuset vid en katolsk begravning. Kyrkan vet att hennes Herre lever och har uppstått från döda. Det är denna tro som ger oss ett hopp som inte sviker, trots att alla kroppskrafterna sviker. Vi hörde det i andra läsningen, ”hoppet sviker oss inte”. Det är ett hopp för alla syndare, eftersom ”Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare”. Aposteln fortsätter: ”Vi blev försonade med Gud genom hans son” och därför skall vi ”så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv”; det är genom hans uppståndelse. Tron vet att Befriaren lever.

    Det var för att vittna om den tron som syster Ansgaris i den helige Ansgars efterföljd kom till Sverige. Hon hade stor kärlek till Sverige och berättade om våra svenska helgon med större kunskap än många infödda svenskar. Hon gav sitt liv för Sverige. Som Elisabethsyster tjänade hon i Djursholm och Malmö och sedan 1996 som benedik­­tin­nunna här i Mariavall. I sin tjänst på förskolan i Vår Frälsares församling fick hon många ”barn”, som hon höll kontakt med och vårdade sig om. Men frågan är om hon inte själv var det största barnet? Jesus talar i evangeliet om ”dem som är som barn”.

    Något hade emellertid slagit rot i henne och hon sökte sig till Mariavall och den benedik­tinska vägen. Job uttrycker det som en längtan: ”honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon”. Dagens helgon, den helige Ignatius av Antiokia, formulerar denna längtan så:  ”Det är honom jag söker, han som dog för oss. Det är honom jag längtar till, han som uppstod för vår skull. Födelsestunden ligger framför mig”. Det var inget enkelt steg när sr. Ansgaris slog in på den benediktin­ska vägen och på många sätt förblev hon sig helt lik. Som portsyster tog hon emot otaliga människor och vittnade om sin tro. Man allt hade sin källa i det som lys­te fram i hennes ansikte när hon bekände sin tro, den tro som redan Job hade formulerade så: ”Jag vet att min befriare lever”.

    Vi tackar Gud för vår syster Ansgaris och ber att hon nu ansikte mot ansikte skall få se honom som hon här trodde på.

    Amen.

                                                                                       pater Ingmar Svanteson