Predikningar

Efter syndafloden börjar allt om på nytt. Gud välsignar Noa som han välsignade Adam. Noa påminns om att människan är skapad till Guds avbild och han får uppdraget att vara fruktsam och förö­ka sig. Men nu är det inget paradis längre. Snarast liknar det ett jägarliv, där också djuren ingår i födan. Noa och hans söner får lära sig res­pekten för människolivets okränkbarhet.

Berättelsen om Noas ark och syndafloden har föregångare i an­dra reli­gioners berättelser, men den bibliska fram­ställningen skil­jer sig från dem. Bibelns budskap är inte katastrof och undergång för ett syndigt släkte. I stället för blinda krafter skymtar den sanne Guden som för­blir trofast, trots människans trolöshet. Berättelsen om Noa i bibeln handlar inte om en förgången hän­delse. Den är giltig för alla ti­der. Den visar att Gud håller sitt folk ansvarigt för dess trolös­het, men som själv förblir trofast.

Berättelsen om Noa kan man le åt, men den tycks bli allt aktuellare. Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människor­na sjunker allt djupare i synd och ond­ska. Deras hjärtan beskrivs som onda. Hjärtat är i bibeln platsen för både känsla, förnuft och vilja. I hjärtat avgörs människans öde. Gud blir bedrövad och ångrar att han gjort dem. Han planerar att utplå­na dem.

Berättelsen om människans avfall från Gud kan kallas en ”sann myt”. Den beskriver vad som händer hela tiden. Synden mot Gud bereder väg för synden mot nästan. När människan på egna villkor vill vara ”lik Gud” skadas också förhållandet till brodern. Ateistiska kulturer har mycket blod på händerna. Kains brodermord styrdes av avund. Den som frestas att såra och skada sin broder känner igen sig. ”Varför är du vred, och varför är din blick så mörk?”

Profeten Jeremia varnar allvarligt för det. ”Förbannad den man som sätter sin lit till människor.” Som kontrast till det beskriver han välsignelsen för den som sätter sin lit till Herren. Det finns många som djupt ångrar att de litade på människor. Ofta av ”snällhet” eller brist­ande mod. Om bedragaren hör till familj eller vänkrets, drabbar det hårt. Få saker gör så ont som att svikas av någon vi har litat på. Å andra sidan finns det något gott i att visa män­niskor förtroen­de. Finns det någon väg mellan naiv godtrogenhet och överdriven misstänksamhet?

Syndafallsberättelsen om det förlorade paradiset är ingen saga. Den som med uppriktigt hjärta läser be­rättelsen i ljuset av kyrkans tro kän­ner igen männi­skans villkor på jorden. Hon känner igen sin längtan ef­ter det paradis som gått förlorat och det som hindrar henne att nå det. Människan vill vara ”lik Gud” och därmed sin egen herre, men kastas tillba­ka på sig själv och sina begränsade möjligheter, vilket slutar i död, i den ”jord” var­ifrån hon kommit.

Varför syndar människan? Det är ju så dumt. I efterhand, när hon förstår vad hon ställt till med, kan hon bittert ställa den frågan. Varför syndade jag? Psy­kologi och andra kunskapskällor kan förklara en del, men inte allt. Det är den frågan som syndafallsberättelsen svarar på. En ond och listig makt frestar människan genom att ingjuta tvivel på och misstro till vad Gud har sagt.

De två bröderna missionerade på 800-talet i Bulgarien, Mähren och Kroatien. De skapade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Då, som nu, rådde spänning mellan öst och väst. Bröder­na firade liturgin på folkspråket men västliga biskopar op­po­nerade. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

Den första skapelseberättelsen svarade på frågan vari­från allt kommer. Den andra skapelseberättelsen, som vi hör i dagens mässa, sva­rar på andra frågor. Framför allt på frågan varför människans till­varo ser ut som den gör. Inte minst på frå­gan om döden och det onda. Det är Gud som blåser in liv i människan. Ingen ger sig själv livet. Ing­en kan ge liv åt någon annan. Utan Gud är människan bara ”stoft”.

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och djuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Hon får dessutom ansvar för den övriga skapelsen. Högtidligt, som frukten av ett samråd, säger Gud: ”Låt oss göra männi­skor till vår avbild, till att vara oss lika”. Fäderna såg det som ett rådslag inom den Heliga Treenigheten.