Kortpredikan 21 november 2019, Jungfru Marias Tempelgång
Sak 2: 10-13; Luk 1: 46-55 (Resp. psalm); Matt 12: 46-50
Denna minnesdag uppstod genom det apokryfa Jakobs protoevangelium från mitten av första århundradet. Det berättar hur Maria som litet barn av sina föräldrar Joakim och Anna fördes till templet för att där beredas för sin uppgift att bli Messias moder.
Jakobs protoevangelium har aldrig tillhört de kanoniska skrifterna, men firades tidigt i öst. Det lästes av många kristna och vittnar om att katolsk tro om Maria fanns redan vid denna tid, till exempel tron på hennes förblivande jungfrulighet. På 1300-talet fick minnesdagen sin plats i det romerska kalendariet.
Oberoende av den historiska bakgrunden ger dagen hjälp att förstå Marias utkorelse och renhet. Kyrkan känner igen Maria i den Sions dotter som profeten talade om. Med rent och odelat sinne står hon till förfogande för Guds barmhärtiga plan med sitt folk, och därmed för alla folk. Hon uppmanas att jubla och glädja sig!
Profeten Sakarja verkade vid uppbyggnaden av templet efter återkomsten från den babyloniska exilen. Guds plan hade inte gått om intet, inte ens när allt hopp verkade vara ute. Gud överger aldrig sitt folk och sin heliga kyrka. ”Ännu en gång skall han utvälja Jerusalem.”
Kyrkan ser till Marias ödmjuka och frimodiga ”ja”, för att upptäcka sin egen kallelse som Kyrka. Maria är, som ängeln säger vid bebådelsen, "full av nåd". Marias ”ja” har sin kraft från Guds nåd.
Ju mera vi med Maria säger vårt "ja" till Guds plan, också i det egna livet, desto mera upptäcker vi nådens milda kraft.
Då blir vi inte bara Kristi ”bröder och systrar”. Den som hjälper någon annan fram till nådens källa kan också kallas Kristi ”moder”, eftersom nåden föder människan på nytt som lem i Kristi kropp.
När vi svarar ”Amen” i den heliga kommunionen gör vi som Maria gjorde: ”Må det ske med mig efter ditt ord”.
pater Ingmar Svanteson
