Kortpredikan 16 november 2019, S. Gertrud av Helfta, jungfru
Vish 18: 14-16; 19: 6-9; Ps 105: 2-3, 36-37, 42-43; Luk 18: 1-8
Gertrud av Helfta (d. 1302) räknas som Tysklands största mystiker. Hon genomgick en omvändelse som inriktade hela hennes liv på kärleken till Kristus. Hon kom redan som barn till klostret och hennes liv präglades av dess liturgi och sakramentala liv. Hon levde nära det yttersta, både dess kamp och dess seger.
Vishetens bok berättar om befrielsen ur Egypten. Under nattens djupa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner till jorden, för att förgöra ondskan och befria sitt folk. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg visade sig genom Röda havet.
Det var en profetia om Guds Ord som blev människa och föddes av en kvinna, överskuggad av den helige Andes moln. Det började i en krubba och fullbordades på ett kors. Då förintades ondskan och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.
I tron på denna befrielse måste de troende ta sin frihet i besittning. Inte minst genom bön, bön i tro. "Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?"
Bönen kräver uthållighet, men är i grunden ett privilegium och en gåva. Vi tar vårt barnaskap i besittning. Bönen måste ske i tro, men bönen håller också tron vid liv.
Jesus frågar, och vi anar den djupa sorgen i hans röst: ”Skall människosonen finna någon tro på jorden när han kommer?"
Han kunde också ha frågat efter vår bön. Bönen är tecknet på vår tro. Bönen sträcker sig efter friheten.
Den heliga eukaristin, som den heliga Gertrud levde av, ges oss under bön. Dess centrum är den eukaristiska bönen.
Vi ber den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson
