Predikan 33 söndagen under året 2019

Mal 4: 1-2a; Ps 98: 5-9; 2 Thess 3: 7-12; Luk 21:5-19

Tappa inte besinningen

Det är lätt att gripas av rädsla när vi hör ett evangelium som detta. Krig och orolighe­ter, jord­bäv­ningar, epidemier och hungersnöd, och dessutom förföljel­ser. Under kyr­ko­­årets sista veckor låter kyrkan oss lyssna till texter om den yttersta fram­ti­den och tidens slut. Mycket i vår egen tid tycks bekräfta detta.

    Reaktioner­na är ofta av helt olika slag. Å ena sidan de som inte vill höra talas om pröv­ningar och kriser. De håller det ifrån sig. Å andra sidan finns de som attraheras av katastrofscenarier. De tror sig här få enkla svar på svåra frågor. Som­liga drar sig inte för att utnyttja räd­s­­­­lan. De eldar på stämningen och skaffar sig en plattform för politiska eller religiö­sa syften. Några menar sig veta exakt när den slutli­ga katastrofen är inne. De drar till sig anhängare och får dessa att vid­ta panikåtgärder som leder till dåraktiga och förödande projekt.

    Från Jesu mun hör vi en annan maning: "Tappa inte besinningen". Hans kyrka och hennes vägledare har alltid varnat för överdrifter och yt­terlighe­ter.

Kyrkan vet att det hela tiden pågår en kamp mellan gott och ont, mellan sanning och lögn. Kyrkan är inte naiv och godtrogen. Hon tror inte att det automatiskt blir bätt­re och bättre dag för dag. Katekesen talar om en sista prövning före tidens slut, som ska få mångas tro att vackla (art. 675-677). Hon varnar för en tid när män­ni­skor­na in­te längre vill höra san­ning­en, eftersom de är ockuperade av egna tankar och pro­jekt. Katekesen säger att ond­skans makt en sista gång skall släppas loss men bli beseg­rad av Gud.

De kriser och katastro­fer som Jesus talar om är inte ”sista”, men ”näst sis­ta” ver­sen. ”Detta måste först hända, men det är än­nu inte slu­tet.” Hans slutsats är att ”inte tappa besinningen”. Jesus varnar för att för­växla oroligheter med hans slutliga åter­komst. Tidpunkten för hans återkomst vet inte ens änglarna. Bara Fadern i himlen. Det ingår i Guds visa och kär­leksfulla rådslut att vi inte genom observationer skall kunna räkna ut när slutet är inne. Vi vet ju inte hel­ler när vår egen dödsstund skall inträf­fa.

Det är de falska profeterna som utnämner sig själva till mes­siasgestalter, eller av andra ut­nämns till profeter. Sådant rymmer alltid en lockel­se. Män­niskan är osäker och vill gärna ha konkreta besked. Men Herren utnyttjar inte panik och skräck för att visa vägen. Det gäller att kunna skilja mellan gudsfruktan och uppjagade skräckkäns­lor. Gudsfruktan är vishetens begynnelse. Den som styrs av Gudsfruktan blir klarsynt. Den som styrs av skräck och ångest famlar i blindo. Gudsfruktan vädjar till eftertanke och har förnuftiga skäl för si­na varningar. Ångesten förblindar och förla­mar. Je­sus sä­ger: ”Tappa inte besin­ning­en”. Ka­tastrofer, krig och hungers­nöd är för­färliga ting, men Herren utnyttjar inte pa­nik och skräck för att vi­sa vägen. Redan pro­feten Elia fick erfara det på berget Horeb. Herren uppenbarade sig för honom, men inte i stormvin­den, elden eller jordbävning­en, utan i den stilla susningen.

Andra falska profeter har en motsatt strategi. De predikar det falska lugnet, att ”allt står väl till”. De får människor att inte alls bekymra sig om varken sanning, tro, rättvi­sa eller vad som följer efter döden. Hedonismens ”credo” förminskas till att ”må bra”.

Jesus och hans kyrka visar en väg mellan dessa båda alternativ: den uppjagade stäm­ningen och det falska lugnet. Kyrkan vet att Herren skall komma tillbaka till dom och för att upprätta sitt eviga rike. Därför förkunnar hon ständig vak­sam­het. Var alltid beredda, be all­tid, skjut inte upp till morgondagen det som måste göras idag! Kyrkan vet skillnaden mel­lan en hälsosam gudsfruktan och en uppjagad rädsla.

Det är ondskan som är nervös, ty den Onde vet att hans tid är kort. Det är ”hed­ningarna som larmar”. Den Onde vet att han förlorat makten. Det gjorde han när Je­sus dog och uppstod från de döda. Kyrkans lugna tro irriterar otron. Därför mås­te kyr­kan all­tid räkna med förföljelse och motsägelse. Ibland görs hon till synda­bock för de ka­tastrofer som inträffar.  

Vad gör vi? Aposteln talade om att ”ar­be­ta lugnt och stilla”. En bekant klosterregel brukar sammanfattas i tum­re­geln: ”Bed och arbeta”.  

Kyrkans lugna och vak­samma bön präglar varje mässa, särskilt i det inskott som följer efter Fader vår. När alla har bett ”fräls oss ifrån ondo”, fortsätter prästen:

Ja, fräls oss, Herre, från allt ont,

och ge oss frid i våra dagar,

så att vi genom din barmhärtighet

alltid går fria från synd

och är trygga i all oro och förvirring,

medan vi lever i hoppet om saligheten

och väntar på vår frälsares Jesu Kristi återkomst.

Ja, fräls oss, Herre, från allt ont - det onda är en verklighet, en fruktans­värd så­dan, men Herren är starkare. Han frågar efter vår samverkan, att stå emot det onda och avvisa frestel­sen, men fr.a. genom att åkalla hans hjälp. Den som ber är skyd­dad. Den som alltid ber är alltid skyddad.

och ge oss frid i våra dagar - Kyrkan försöker på oli­ka sätt bidra till rättvisa och en god samhällsordning; fr.a. tar hon de svagas och fat­tigas parti. Men kyrkans vik­tigaste bidrag är hennes bön.

så att vi genom din barmhärtighet - Kyrkan ber inte till en nyckfull potentat. Hon vädjar inte till okända och opersonliga krafter i naturen. Hon förbjuder avguderi och varnar för att syssla med trolldom och annan vidskepelse. Hon vänder sig till den sanne och barmhärtige Guden, vår Herres Jesu Kristi Fader, från vilken all godhet och alla goda gåvor kommer.

alltid går fria från synd - synden är det enda riktigt onda. Det är ge­nom synden som det onda får fäste i våra hjärtan och sprider sig ut i världen. Utan synd har det onda ingen makt över oss. Men inte heller i den kampen är vi ensam­ma. Särskilt i frestelsens stund måste vi be uthålligt, och aldrig misströsta om Guds barmhärtighet.

och är trygga i all oro och förvirring - denna trygghet är Guds barns kännetec­ken. Jesus säger: ”inte ett hår på ert huvud skall gå förlorat”. Aposteln frågar: ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?” Han fortsätter: ”Varken krafter i höjden eller krafter i dju­pet eller något annat i ska­pelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” Denna tro är grunden för vårt hopp.

medan vi lever i hoppet om saligheten

och väntar på vår frälsares Jesu Kristi återkomst.

Pro­feten Malaki lovade att för dem ”som fruktar Guds namn, skall rättfärdighetens sol gå upp, med läkedom under sina vingar”. Solens strålar liknas vid en fågels ving­ar, som ger ifrån sig läkedom. I mässan går vi in under de vingarna.

Kyrkan, vår moder, visar vägen mellan de falska alterna­tiven. Hon ger oss den nyk­t­ra realismen. Hon varnar och förmanar, men gör det i trons ljus och ger oss där­med det hopp och den trygghet vi behöver.

Församlingen avslutar bönen och bekräftar både tron och hoppet. Hennes ord påminner om hur den verkliga maktbalansen i tillvaron ser ut:

    Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.

    Amen.

                                                                                                    pater Ingmar Svanteson