Kortpredikan 15 november 2019, S. Albertus Magnus, biskop o kyrkolärare
Vish 13: 1-9; Ps 19: 2-5; Luk 17: 26-37
Människan har fått två böcker att läsa i, naturens bok och uppenbarelsens bok.
Albertus Magnus läste inte bara filosofi och teologi. Han var lika hemma i naturvetenskap. De båda böckerna stödde och belyste varandra. Förnuftet sökte förstå tron. Tron fick honom att förstå det han såg och utforskade med sina sinnen. Det mänskliga fullbordades av det gudomliga.
Dagens första läsning passar som hand i handske för Albertus Magnus. Vishetens bok hänvisar till naturens bok och ser i den tingens skönhet. ”Ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram."
Det finns en viss likhet, en analogi, mellan skapelse och Skapare. ”Ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram.”
Visheten kallar dem dåraktiga som ”inte ur det sköna de såg hämtade kunskap om Honom som är”. En diskret hänvisning till det heliga Gudsnamnet, till den Gud som är.
Visheten tillägger urskuldande: "Ändå förtjänar dessa människor inte att klandras så strängt". Men tillägger: "urskuldas helt kan de inte".
De som läst också i uppenbarelsens bok, med kulmen i Evangeliet, bedöms strängare.
De vet hur det gick på Noas och Lots tid. Straffet drabbade alla som levde dåraktigt, som om Gud inte fanns.
Till slut använder Jesus ett drastiskt och svårtytt ordspråk: "Där liket ligger, där samlas gamarna".
Syftar han på dem som tagit emot Anden, men inte lever ett andligt liv, och därmed kan jämföras med ett lik, som saknar liv?
I den heliga eukaristin läser vi ur både naturens och nådens böcker. Den firas med naturens gåvor, förädlade av människans arbete. Nåden förvandlar och fullbordar gåvorna och dem som får del av dem.
pater Ingmar Svanteson
