Predikningar

Hesekiel hör till de stora profeterna. I den babyloniska fångenskapen ingjuter han hopp i folket. De förskingrade skall förenas och de bortförda skall åter få bo i sitt land under en och samma herde. "Min boning skall fara hos dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk." Samtidigt antyds något nytt och större. Fridsförbundet skall gälla ”för evigt”.

Förbundet som Gud sluter med Abraham innehåller enorma löf­ten. Han skall inte bara bli "fader till mång­a folk”. Det skall vara ett "evigt förbund". Folket skall få landet till "evig besittning". Psal­­men säger: "Herren tänker evigt på sitt förbund". Jesu anspråk är lika enormt. "Den som beva­rar mitt ord skall aldrig någonsin se döden". Judarna tar anstöt och kallar honom "besatt". "Skulle du vara större än vår fader Ab­raham?"

”Sanningen skall göra er fria.”Frihet står sedan länge högt i kurs, kanske står den högst på värde­ska­lan i vår kultur. De flesta instämmer, också Jesus och den kristna tron. Men vad är frihet?Friheten att välja hör till friheten, men den som väljer fel förlorar samtidigt friheten. Den som till exempel väljer att låta begären styra märker snart att det leder till slaveri, slaveri under begären.

Folket knotar under vandringen. De saknar bröd och vatten och menar sig ha skäl att knota. Men knotandet gör dem ännu mer blinda. De glömmer vad Gud har gjort med dem. Guds omsorg om dem förvandlas till rättig­he­ter. De tror sig kunna ställa krav på Gud.

Susanna blir dömd på de två domarnas vittnesmål, även om de var falska. Mose lag sade: ”Vad två vittnar är gil­tigt”. Susan­nas eget vitt­nesmål räckte inte. Men Susanna ber och Herren sänder Daniel, som avslö­jar de fal­ska vittnesmålen. Så skipades rätt­vi­sa. Som be­kant sker det inte alltid. Ändå upphävs inte re­geln om att det behövs två vittnen. Det gäller både rättsfrå­gor eller trosfrågor.

Aldrig har någon talat som han. Det finns ord i mänsklighetens historia som lyser starkare än andra. Det finns ord som får alla väl­talare och författare att tystna - av förundran. Det finns ord som människan inte kan glömma. I går­dagens mässa hörde vi om de soldater som skickats ut för att ta Jesus till fånga. De kom tillba­ka tomhänta. När de tillfrågades varför de inte hade utfört sitt upp­drag svarade de: ”Aldrig har någon ta­­lat som han”. Vi hörde sådana ord i dagens evangelium.

Det var ingen behaglig uppgift att vara profet. Att tvingas säga vad Gud befallt honom, men vad folket inte ville höra. Gud lade sina ord i profeten Jeremias mun för att rycka upp och bryta ner allt som stred mot det förbund som Gud ingått med sitt folk. Men folket och deras ledare ville inte lyss­na. Tvärtom ville de röja honom ur vä­gen.

Få texter i Gamla Testamentet är så tydligt profetiska som detta kapitel ur Sa­lo­mos Vishet. Det målar en bild av Kristi påsk, sett med "de gud­lö­­sas" ögon. I denna profetia om Jesus avslöjas samtidigt hur ondskan ”tänker”. Ondskan ”förblindar” de onda, ändå ”tänker” de. Ond­skan rymmer en slags ”logik”, men den är förvriden.

Folket har "tagit sig till vad fördärvligt är". De har gjort sig en kalv, som de kallar sin gud och som de tillber. De "bytte bort sin ära mot bilden av en oxe som äter gräs". Gud kallar dem "ett hård­nackat folk" och vill för­göra dem i sin vrede. Mose vädjar, bönfaller och ger skäl för sin vädjan. Guds befrielse av Israels folk skulle fram­stå som ett stort misslyckande i egyp­tiernas ögon. Mose påminner också om Guds egna löften till fä­der­na. Folket skulle ju bli talrikt som stjär­nor­na och få ett eget land.

Genom sin profet tröstar Herren sitt folk: ”Kan en mo­der glömma sitt barn? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glöm­ma dig.” Profetens ord når sin fullbordan i Jesu ord om sig själv som Faderns Son. Sonen är fullkomligt ett med Fadern. Han följer inte sin egen vilja utan Faderns som har sänt honom.