Kortpredikan 30 december 2019

1 Joh 2: 12-17; Ps 96: 7-10; Luk 2: 36-40

”Pojken växte och fylldes av styrka och vishet.”

Var inte Jesus fylld av vishet från början? Som Guds evi­ga Ord var han naturligtvis det. Han är Visheten. Men som människa an­tog han våra mänskliga villkor.

Hans gudomliga väsen för­min­ska­de inte hans mänsklighet. Till de män­skliga villkoren hör att vä­xa till, eller avta, i styr­ka och vishet.

Han antog våra villkor för att vara vårt föredöme. Han fres­ta­des men ”be­­segrade Frestaren och lärde oss att övervinna syn­den”.

Genom sin apostel lär han oss att skilja mellan kroppens legi­tima be­hov och dess ”begär”; mellan vad ögonen får glädjas över och vad de frestas att ”åtrå”; mellan sund glädje över de talenter vi har fått och vad

”högfärden skryter med”.

"Det som finns i världen", det som styrs av ”begär”, ”åtrå” och ”hög­­­färd”, allt sådant för­går. "Den som gör Guds vilja be­står."

Hanna gjorde Guds vilja genom att "tjäna Gud dag och natt med fasta och bön". Ändå är det inte detta hon hänvisar till. Hon "ta­lade om barnet".

Vi behöver påminnas om att det som ”världen” ställer till med är reali­te­ter. För att inte bli godtroget naiva eller lägga händerna i knät.

Men ännu viktigare är att göra den större upptäckten, att tro på och upptäcka nå­dens kraft. Jesus ”växte” som människa för att Guds nåd var med ho­nom.

Vaksamhet och vilja behövs, men det är genom nåden som män­niskan växer till, även om det i egna ögon tycks bli sämre. Det saliga utbytet pågår. Han blev fattig för att vi skulle bli rika.

Han ”växte” för att vi aldrig skulle ge upp hoppet eller miss­trösta om hans barmhärtighet.

Så att det också om oss kan sägas att vi ”väx­te och fylldes av styr­­ka och vishet.”

                                                                                             pater Ingmar Svanteson