Predikan, 1 januari 2020 – Julens oktavdag - Maria, Guds Moder

4 Mos 6 :22-27; Gal 4: 4-7; Luk 2: 16-21

Vi har en Frälsare. Gud blev människa, ty han har en mor

För en vecka sedan hörde vi julens budskap om Frälsarens födelse. Vi har en Frälsare. Änglarna förkunnade det och herdarna bekräftade det, när de fann Maria, Josef och barnet som låg i krubban. Idag, en vecka senare, hör vi det på nytt. Änglarna vittnar om hans gudomliga ursprung, men han blev människa, ty han har en mor.

    Kristendomen började inte med en tanke eller en ideologi. Ideologier har inga möd­­­­rar. Den kristna tron har förvisso mejslat fram ett hisnande tankebygge, men det börjar med ett barn och dess moder. Aposteln Paulus, som använde sitt blixtrande intellekt för att lägga alla tankebyggnader under Guds välde, uttrycker det i en kort mening: ”När tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna”. Gud sänder sin egen Son, men låter honom födas av en kvinna. Vår Frälsare har en mor.

    När Vite Krist först kom till dessa trakter för snart tusen år sedan, då kom han inte ensam. Vid hans sida fanns alltid hans moder. Vi ser det i alla medeltida kyrkor. Ofta hade hon ett eget altare. När man sedan under reformationen tänkte att modern tog uppmärksamhet och ära från den gudomlige Sonen, var det ett stort misstag. En nyskriven bok om Maria säger: ”I själva verket är det så att hon förhärligar honom genom de stora ting Guds nåd gör med henne för Sonens och mänsklighetens skull. Jungfru Maria är Guds mästerverk och all ära tillkommer upphovsmannen”.[1]

    Maria är Guds mästerverk både som föredöme och som hjälpare. Hennes föredöme ser och hör vi i hennes svar till ängeln: ”Se, jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig efter ditt ord”. Maria uttalar historiens och människans nyckelreplik. ”Gud skulle kunna vara allt och göra allt själv, men han tycks vilja samarbeta med människan.” Varje människa som tar sitt liv på allvar har samma hisnande kallelse och skyldighet. Hon upptäcker, erfar och plågas av att hennes liv är begränsat och fängslat av egoism och själviskhet. Den uppriktige inser att hon sitter i ett fängelse och behöver en Frälsare. Den Frälsare som Gud sänder i ofattbar kärlek vill inte befria henne utan människans egen samverkan.

    Människan upptäcker att hennes egen vilja är delad. Hon både vill och inte vill. Hennes vilja att leva rätt har försvagats av en rad faktorer. Många plågas av vad andra människor har gjort i deras liv, vilket har givit dem dåliga vanor, tröghet och förstärkt ovanan att skylla på andra. När de dåliga vanor­na tagit överhanden har hon en ovilja att bryta upp ur fängelset, trots att det är obehagligt att leva där. Jesus frågar en man som länge legat bunden vid sin säng: ”Vill du bli frisk?” Det är lätt att svara för snabbt. Alla vill befrias från obehaget i att vara bunden, men alla vill inte se sin egen ovilja, som kan bli det avgörande hindret för befrielsen.

    Marias ja till ängelns budskap är det lysande exemplet för alla. ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord.” Vad kan vara en bättre start inför det nya året än att överlåta sig med hela sin vilja till Guds vilja och plan? Ignatius av Loyola säger: ”Få människor anar vad Gud kunde göra av dem om de utan förehåll ville över­lämna sig åt nådens ledning, om de tog avstånd från sig själva och helt överlämnade sig åt den gudomlige mästaren så att han kunde forma deras själar mel­lan sina händer”.  

    Det handlar inte om en spänd båge eller om krampaktiga ideal. Ignatius talade om att överlämna sig åt ”nådens ledning”. Maria är inte bara exemplet på samverkan med Guds vilja. Hennes renhet och skönhet är ett verk av nåden. Just därför kan hon le­da, trösta och ge hopp. Hon gör det genom att förmedla Sonens nåd. Också när hon manar oss att lyda Sonens bud och fylla krukorna till brädden, som den gången vid bröllopet i Kana, också där är det nåd och glädje hon förmedlar. Människans usla eller tomma krukor fylls med väl­smakan­de vin och glädje över att göra Guds vilja. Ma­­ria är det goda rådets moder. Gör ingen­ting utan att ha frågat henne till råds.

    I Marias skö­te och i hennes hjärta förenas himmel och jord. Hon är jorden som fuktas av den him­mel­s­ka daggen, och vars livsfrukt är Jesus. Jesus återspeglar inte ba­ra Faderns härlighet. Som människa bär han sin moders drag, hennes genetiska kod. Han växte till i hennes sköte och hon förmedlade till honom hans mänskliga kropp och själ, hans ges­talt och sär­drag. Som människa var han sin moder upp i dagen. Hon upplät inte bara ett rum åt Gud. Det var genom henne som han blev människa.

På konciliet i Efesos år 431 använder Kyrkan den djärva benäm­ningen Guda­fö­der­ska för Maria - det kunde ju missförstås som att Maria vore gudom­lig - men det är ytterst ett försvar för inkarnationen, att Gud verkligen blev människa. Läran om Maria är en kom­mentar till och bekräftelse av läran om Kristus.

Att Gud föds som ett människobarn, har som följd att människan kan födas som Guds barn. Det är julens saliga utbyte. Aposteln sade: ”Eftersom ni är söner, har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: Abba! Fader!”  Men det betyder ock­­så att vi får hans mor som vår moder. Marias unika ställning som moder till Guds son, gör hen­ne också till andlig moder åt Sonens lärjungar. Lika lite som vi skall låta en dag gå u­tan att be Fader vår, lika lite skall en dag gå utan att ha bett Var hälsad Maria.

I bönen över offergåvorna ber vi att ”det nådens verk som tog sin början i Maria, skall nå sin fullbordan i oss”.

Maria lyssnar och följer sin son ända till korset. När svårigheter, splittring och lidanden hotar, i världen, i kyrkan, i den egna familjen, följer vi hennes väg. Rosenkransen är ett beprövat verktyg. Maria är kyrkans starkaste vapen i kampen om människan. Det kan tyckas fromt i överkant i en allt brutalare värld. Men det rymmer en kraft som avgör mänsklighetens framtid. Hon är värnet mot allt som hotar att förmin­ska och förnedra män­niskan.

Därför gör vi som Maria, tar emot hennes sons ord i våra hjärtan och begrundar det. Det föder nytt liv, det gör oss till levande människor. Det vi bekänner om Maria får sin fullbordan i oss.

I slutbönen tackar vi Herren och bekänner Maria som moder till honom och till sin kyrka. ”Vi tackar Herren och vädjar på hennes förbön om din välsignelse över vårt liv i tid och evighet”.

    Amen.

                                                                                       pater Ingmar Svanteson

[1] Jesu mor Maria – från begynnelsen till sentida uppenbarelser. Syster Siluana Tengberg, Artos 2019.