Kortpredikan 2 januari 2010, Basileios den store och Gregorios Nazianzos, biskopar och kyrkolärare
1 Joh 2: 22-28; Ps 98: 1-4; Joh 1: 19-28
Johannes samlar julens och människoblivandets budskap i en enda mening: ”Den som erkänner Sonen har också Fadern”. Medan ”den som förnekar Sonen inte heller har Fadern”.
Det kan låta som torra ord och teori. Men han fortsätter med att tala om en ”smörjelse” som finns ”i” den troende och som ”undervisar om allt”. Smörjelsen syftar på Anden.
Med detta som bakgrund förstår vi lättare varför Kyrkan kämpade så intensivt under 300-talet för att försvara tron på Sonens och Andens gudom. Basileios och Gregorios var ledande.
Den tro som utmejslades finns redan hos Johannes, som i ett frö. "Den som erkänner Sonen har också Fadern." Insikten ges genom Anden, som liknas vid en inre smörjelse.
Arianismen, som förnekar Kristi Gudom, förminskar inte bara inkarnationen. Den gör också Gud opersonlig. Men i Gud finns inget opersonligt. Tron börjar inte med en tanke, men med ett barn som lär oss be till sin Fader, som han kallar ”Abba”.
Basileios skrev den första traktaten om Andens gudomliga väsen. Johannes talar om Anden som en inre smörjelse, som ändå inte är en vag känsla, utan ”talar sanning och inte lögn”.
Basileios och Gregorios levde i nära och ömsesidig vänskap, en av de största gåvorna i livet, som en själ i två kroppar.
Liksom det finns falsk lära, finns det också falsk vänskap, som förför och bedrar, eftersom den binder vännerna vid varandra.
Sann vänskap, däremot, har ett gemensamt mål. Den strävar och eggar den andre att sträva efter det högsta goda. Vänner kan därför både trösta och förmana varandra.
Mänsklig vänskap kan mogna till andlig vänskap, och återspeglar då Anden, som uppenbarar Sonen och leder till Fadern.
Vänskapens källa är Den Heliga Treenigheten, som kyrkan dricker ur i den heliga eukaristin, för att göra oss till Kristi och Guds vänner.
pater Ingmar Svanteson
