Predikan 2 söndagen efter Jul 2020
Syr 24: 1-2, 8-12; Ps 147: 12-15, 19-20; Ef 1: 3-6, 15-18; Joh 1: 1-18
Alltings början och fullbordan
Vi har en Frälsare - det har varit det återkommande budskapet detta julfirande. Lukas berättade om änglarnas budskap för herdarna, och att dessa fann barnet i krubban. Johannes använder i sin prolog andra bilder och ett annat språk. ”Ordet blev människa” – så lyder julens budskap enligt den fjärde evangelisten.
Johannes börjar före historien, före själva skapelsen, före tiden, ”i begynnelsen”. Gud skapade genom att tala, genom sitt ord. Johannes har särskilt sina judiska vänner i åtanke, i en förhoppning att nå dem. Han skriver innan brottet mellan synagoga och kyrka hade fullbordats. När han talar om Ordet skulle de känna igen sig i vad Vishetslitteraturen sade om Visheten. Denna Vishet beskrevs som Guds första skapelseverk, som sedan medverkade i alltings skapelse. Visheten stod alltså Gud mycket nära och beskrivs som en person. I första läsningen säger Visheten: ”Världens skapare gav mig sin befallning”. Visheten skulle ”slå läger och bosätta sig i Jakobs land”. I judiska öron var det en bild för hur Gud hade följt sitt folk och med sitt tabernakel ”slagit läger” under folkets vandring genom öknen, men också hur han hade ”bosatt sig” sig i det utlovade landet och Jerusalem. I prologens avslutning talar Johannes också om hur lagen gavs genom Mose, men att ”nåden och sanningen” kommit genom Jesus Kristus, inte som ett brott, men som en fullbordan. Johannes vet att Jesu gudomliga anspråk är anstötliga för judisk monoteism. Därför vill han knyta an till och påminna sina landsmän att redan Visheten rymmer en antydan om det som kom med Jesus.
Det måste för Johannes ha varit en obegriplig och smärtsam gåta varför Jesu eget folk inte tog emot honom. Johannes evangelium innehåller ju de skarpaste motsättningarna mellan Jesus och de ledande i folket. Man kan också höra om hur många judar inte vågade ta emot det kristna budskapet av rädsla för att bli uteslutna ur synagogan.[1] Förvisso är Ordet något mer än Visheten. Visheten är skapad. Ordet hör till det gudomliga. Slutversen knyter både an till judisk tro: ”ingen har någonsin sett Gud”, samtidigt som den vittnar om dess fullbordan: ”Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss”.
Redan prologen vill det som hela evangeliet vill: att väcka tro. Redan förelöparen Johannes Döparen vill detta med sin förkunnelse: ”så att alla skulle komma till tro genom honom.” Tro är en gåva, men vi kan be om den, som aposteln gjorde när han bad om ”vishetens och uppenbarelsens ande”. Låt oss be om ljus för vårt inre öga.
Först i slutet av prologen använder Johannes Jesu Kristi namn. Fram till dess talar han om Ordet, på grekiska logos. I den fjortonde versen skall han säga att detta Ord blivit människa. Men Ordet fanns redan i begynnelsen. Barnet i krubban fanns av evighet. Det fanns
”hos Gud”. Det var av samma väsen som sin Fader. ”Det var Gud.” Den andra personen i den helige Treenigheten.
Det ord som blir människa kommer därför inte som en främling, varken till judar eller till hedningar. Han kommer till sitt eget, ty allting har blivit till genom detta Ord. I bakgrunden hör vi orden från skapelseberättelsen: ”Gud sade. Och det blev så.” Gud talade ur sig själv med sitt eget Ord och allt blev till. Det är detta ord som vi tillber i krubban och på altaret.
”Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus”, sjunger psalmisten. Det är skaparordet som sänds ut för att frälsa och fullborda sin egen skapelse. Jesus kommer till sitt eget, till den skapelse som fått sitt liv genom honom. Till den människa som tycks vara den enda varelse i universum som söker svar på tillvarons gåta. Varför frågar hon om hon inte har en aning? Bibeln kallar henne skapelsens krona, Guds avbild. Något i människan känner igen originalet när Jesus talar och handlar. Därför kan Jesus inför Pilatus säga: ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Hela skapelsen suckar efter förlossning, säger aposteln. Den insikt och aning som människan har, längtan efter fullbordan och livet i dess fullhet.
”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.”
Samtidigt hör vi den smärtsamma grundtonen redan i prologen: ”hans egna tog inte mot honom”. Men den gåtfulla frågan hur avvisandet är möjligt, gäller inte bara judarna utan varje folk och varje människa. Varför är så många tondöva för sanningen? Varför föredrar människan mörkret framför ljuset?
Som kontrast till detta beskrivs apostlarnas tro: ”Vi såg hans härlighet.” Den härlighet som Johannes vittnar om är en härlighet som lyser i det svagaste av allt, ett nyfött barn. Härligheten vilar i en krubba och skall sluta på ett kors. Visserligen berättar Johannes också om hur härligheten skymtar fram. Redan vid det första undret i Kana ”ser” lärjungarna denna härlighet. Vi skall fira denna ”uppenbarelse” i morgon, Epifania, som betyder uppenbarelse. Men under resans gång förtätas härligheten till något som våra ögon först måste uppfatta som mörker. Prologen föregriper korset, men sätter inte punkt. Kristi påsk vittnar om att mörkret inte får makt över ljuset.
Man kan fråga sig om inte Johannes skrev prologen sist av allt. Den innehåller ju allt. I kyrkans tidigare mässordning lästes prologen i varje mässa, som avslutning. Antingen den läses eller inte, så ”hörs” den i varje eukaristi. Johannesprologen sammanfattar och fullbordar allting. Inte ens det djupaste mörkret har övervunnit ljuset. Tvärtom – det var detta ljus som bodde och som bor ibland oss. Och inte bara i små doser. ”Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.”
Amen.
pater Ingmar Svanteson
[1] Ex. Joh 9,22; 12,42; 16,2. Sådana ord återspeglar också spänningen och det senare brottet mellan synagogan och kyrkan.