Predikan 2 söndagen efter Jul 2020

Syr 24: 1-2, 8-12; Ps 147: 12-15, 19-20; Ef 1: 3-6, 15-18; Joh 1: 1-18

Alltings början och fullbordan

Vi har en Frälsare - det har varit det återkommande budskapet detta julfirande. Lukas be­rät­tade om änglarnas budskap för herdarna, och att dessa fann barnet i krubban. Johan­ne­s använder i sin prolog andra bilder och ett annat språk. ”Ordet blev människa” – så lyder julens budskap enligt den fjärde evangelisten.  

    Johannes börjar före historien, före själva skapelsen, före tiden, ”i begynnelsen”. Gud skapade genom att tala, genom sitt ord. Johannes har sär­skilt sina judiska vänner i åtan­ke, i en förhoppning att nå dem. Han skriver innan brottet mellan synagoga och kyrka hade fullbordats. När han talar om Ordet skulle de känna igen sig i vad Vis­hetslitteraturen sade om Visheten. Denna Vishet beskrevs som Guds första skapelseverk, som sedan medver­ka­de i alltings ska­pelse. Visheten stod alltså Gud mycket nära och beskrivs som en per­son. I första läs­ningen säger Visheten: ”Värl­­dens skapare gav mig sin befall­ning”. Visheten skulle ”slå lä­ger och bosätta sig i Ja­kobs land”. I judiska öron var det en bild för hur Gud hade följt sitt folk och med sitt tabernakel ”slagit läger” under folkets vandring genom ök­nen, men också hur han hade ”bosatt sig” sig i det utlo­vade landet och Jerusalem. I prolo­gens avslutning talar Johannes också om hur lagen gavs genom Mose, men att ”nåden och sanningen” kommit genom Jesus Kristus, inte som ett brott, men som en fullbordan. Johannes vet att Jesu gudomliga anspråk är anstötliga för judisk mono­teism. Därför vill han knyta an till och påminna sina landsmän att redan Visheten rymmer en antydan om det som kom med Je­sus.

    Det måste för Jo­hannes ha varit en obegriplig och smär­tsam gåta varför Jesu eget folk inte tog emot honom. Johannes evangelium inne­håller ju de skarpaste motsättningar­na mellan Jesus och de ledande i folket. Man kan ock­så höra om hur många judar inte vå­ga­de ta emot det kristna budskapet av rädsla för att bli uteslutna ur synagogan.[1] För­vis­so är Ordet något mer än Vis­he­ten. Visheten är skapad. Ordet hör till det gudomliga. Slutversen knyter både an till judisk tro: ”ingen har någonsin sett Gud”, samtidigt som den vittnar om dess fullbordan: ”Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat ho­nom för oss”.

    Redan prologen vill det som hela evangeliet vill: att väcka tro. Redan fö­relöpa­ren Johan­nes Döparen vill detta med sin förkunnelse: ”så att alla skulle kom­ma till tro genom ho­nom.” Tro är en gåva, men vi kan be om den, som aposteln gjorde när han bad om ”vis­hetens och uppenba­rel­sens ande”. Låt oss be om ljus för vårt inre öga.

 Först i slutet av prologen använder Johannes Jesu Kristi namn. Fram till dess talar han om Or­det, på grekiska logos. I den fjortonde versen skall han säga att detta Ord blivit män­niska. Men Ordet fanns redan i begynnelsen. Barnet i krubban fanns av evighet. Det fanns

”hos Gud”. Det var av samma väsen som sin Fader. ”Det var Gud.” Den andra personen i den helige Tre­enigheten.

Det ord som blir människa kommer därför inte som en främling, varken till judar eller till hedningar. Han kommer till sitt e­get, ty allting har blivit till genom detta Ord. I bakgrunden hör vi orden från ska­pelsebe­rättelsen: ”Gud sade. Och det blev så.” Gud talade ur sig själv med sitt eget Ord och allt blev till. Det är detta ord som vi tillber i krubban och på altaret.

”Hos dig är li­vets källa, i ditt ljus ser vi ljus”, sjunger psalmisten. Det är skaparordet som sänds ut för att fräl­sa och fullborda sin egen skapelse. Je­sus kommer till sitt eget, till den skapelse som fått sitt liv genom ho­nom. Till den människa som tycks vara den enda varel­se i universum som sö­ker svar på tillvarons gåta. Varför frågar hon om hon inte har en aning? Bibeln kal­lar henne skapelsens krona, Guds avbild. Nå­got i män­niskan kän­ner igen originalet när Jesus talar och handlar. Därför kan Jesus inför Pi­latus säga: ”Den som hör till san­ningen lyssnar till min röst.” Hela skapelsen suckar efter förlossning, säger aposteln. Den insikt och aning som människan har, längtan efter fullbordan och livet i dess fullhet.

”Det sanna ljuset, som ger alla männi­skor ljus, skulle komma in i världen.”

Samtidigt hör vi den smärtsamma grundtonen redan i prologen: ”hans eg­na tog in­te mot honom”. Men den gåtfulla frågan hur avvisandet är möjligt, gäller inte bara judarna utan var­­je folk och varje människa. Varför är så många tondöva för sanningen? Varför föredrar människan mörkret framför ljuset?

Som kontrast till detta beskrivs apostlarnas tro: ”Vi såg hans härlighet.” Den härlighet som Johannes vitt­nar om är en här­lighet som lyser i det svagaste av allt, ett nyfött barn. Härligheten vilar i en krub­ba och skall sluta på ett kors. Visserligen berättar Johannes ock­så om hur här­ligheten skymtar fram. Redan vid det första undret i Kana ”ser” lärjung­arna denna härlighet. Vi skall fira denna ”uppenbarelse” i morgon, Epifania, som betyder uppen­barel­se. Men under re­sans gång förtätas härlighe­ten till något som våra ö­gon först måste upp­fat­ta som mör­ker. Prologen föregriper korset, men sätter inte punkt. Kristi påsk vittnar om att mörkret inte får makt över ljuset.

Man kan fråga sig om inte Johannes skrev prologen sist av allt. Den innehåller ju allt. I kyrkans tidigare mässordning lästes prologen i varje mässa, som avslutning. Antingen den läses eller inte, så ”hörs” den i varje eukaristi. Johannesprologen samman­fattar och full­bor­dar allting. Inte ens det djupas­te mörkret har övervunnit ljuset. Tvärtom – det var det­ta ljus som bodde och som bor ibland oss. Och inte bara i små doser. ”Av hans fullhet har vi al­la fått del, med nåd och åter nåd.”

Amen.

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson

[1] Ex. Joh 9,22; 12,42; 16,2. Sådana ord återspeglar också spänningen och det senare brottet mellan synagogan och kyrkan.