Predikningar

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…” Bibelns första ord känns igen i Johannes­evan­­ge­liets inledning: ”I be­gyn­nelsen var Ordet…”. Skapelseberättelsen hör vi vid ett annat till­fälle under kyr­koåret – påsk­nattens vigilia. Kyrkan läser och förstår alltings skapelse i ljuset av hur allting nyskapa­des. Redan i bibelns första meningar skymtar den heliga Treenighe­ten.

I alla benediktinnunnekloster världen runt firas idag den heliga Scholastica, syster till den helige Benedictus. Vi vet inte så mycket om henne rent historiskt, men påven Gre­­­gorius den store berättar att hon valde klosterlivet som sin broder. Vi har privilegi­et att få fira sön­dags­mässan tillsammans med hennes nutida systrar. Vi tackar Gud för våra systrar. Kyrkan tackar Gud för dem som låtit sig lockas ut i öknen av den röst som redan profeten talade om: ”Jag vill locka henne ut i öknen och tala ljuvligt till hen­­­­­ne”.

Under fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Nu når brevet sin kulmen. "Så vill vi genom Jesus ständigt frambära lov­sång som ett offer till Gud." Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer av sig själv. Uppmaningen till lovsång är det passande svaret på detta offer. Lovsången har dock en fortsättning: ”Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud”. De tro­ende upp­manas också att lyssna till sina ledare och foga sig efter dem.

Hebreerbrevets avslutande kapitel räknar upp olika kristna dyg­der. När Benedictus räknar upp en lång rad av dem i sin regel kallar han dem ”de goda gärningarnas verktyg”. De troende uppmanas att hålla den inbördes kärleken levande. Att visa gästfrihet - gäster kan visa sig vara änglar. De uppma­nas att inte glömma dem som sitter i fängelse eller dem som misshand­las, ”som om det gällde er egen kropp”.

"Vi har kommit till...", säger Hebreerbrevet och anger målet för de troendes resa. Brevet har förkunnat tron och vill nu också öppna deras ögon, så att de kan föreställa sig målet. När brevet beskriver slutmålet, målar författaren först en liknande bild från det Gamla Förbundet. Isra­els folk kom "till ett berg", Sinai berg, där Gud uppenba­rade sig i lågor, stormvind och ba­sun­­stö­tar. Det var en teofani, en uppenbarelse av Gud.

Två hinder på trons väg. Olika och ändå lika. Människorna i Jesu hemstad tog anstöt av hans förkunnelse och under. Han hade ju levt mitt ibland dem, som ett barn bland deras egna barn. De kunde inte tänka sig en Gud så mänsklig och så nära. Jesus säger att ”de inte ville tro”. Människo­bliv­an­det är den stora stö­testenen. Människor­nas förutfattade meningar om Gud hind­rar dem att tro.

Under de två senaste vardagsmässorna har vi hört evangelisten Mar­kus berätta om Jesu makt över na­turens och över de­mo­niska krafter. Idag hör vi om hans makt över sjukdom och död. Jesus uppväcker syna­gogföreståndaren Jairos dotter. Det är ett svar på hans enträgna bön. Jairos har kastat sig ner för Jesu föt­ter. Ett stort steg för en synagogföreståndare.

”Klädd och vid sina sinnen.” Så beskrivs den man som tidigare levt bland gravar, varit besatt av de­mo­ner, som sargat sig med stenar och som inte kunde bindas ens med kedjor. Världen beskrivs i bibeln drastiskt och dramatiskt. Redan Gamla för­bun­det berättar om en konfrontation mellan trons hjältar och de som plågar dem. Trons hjältar drevs ut i öde trakter och utsattes för ”hån och pry­gel, bojor och fängel­se”.

Evangelisten Lukas målar en ikon för oss. Hans ord målar bilden av den gamle Sy­me­on med barnet i sina armar. Ikonen är målad i varma färger, den är genomlyst av glädje och ett fullbordat liv. Symeon kan be sitt livs aftonbön. Han får se det han hela livet har väntat och hoppats på. Han hade fått löftet att inte dö innan han fått se den utlovade Messias. Rembrandt har framställt honom som blind. Med sitt inre öga ser han frälsningen. Han har inte ögon för något annat. ”När jag har dig frågar jag efter intet på jorden.”