Kortpredikan 13 november 2019
Vish 6: 1-11; Ps 82: 3-4, 6-7; Luk 17: 11-19
”Domen blir hård över höga herrar.”
Alla höga herrar är inte ”envåldshärskare”. I en demokrati har varje röstberättigad medborgare del i ansvaret. Ändå gäller: ju större makt, desto större ansvar.
Visheten riktar sig direkt till de mäktiga: ”Det är Herren som har gett er väldet, er makt kommer från den Högste.” Paulus skall formulera det så: ”Det finns ingen överhet som inte är av Gud”.
Den sekulära staten förnekar och avvisar sådant tal. Ändå anar människan att hon inte kan vara sin egen domare. Känslan för rätt och fel är djupt förankrad i människan. När orätt sker reagerar människan spontant och med kraft.
De som stiftar lagar står under en oskriven och högre rätt. Kyrkan kallar det naturrätten.
Utan en yttersta och rättvis dom blir tillvaron inte bara meningslös. Den blir också omänsklig. Världshistoriens stora och små skurkar måste få sin dom.
En modern filosof hävdar att behovet av en yttersta och rättvis dom är ett slags gudsbevis.
Ett liknande resonemang kan föras utifrån behovet att ha någon att tacka.
Bara en av de nio som blivit botade kom tillbaka till Jesus för att tacka och ge Gud ära. Jesus frågar: ”Var är de nio?”
Frågan förutsätter denna "grundlag" i människans liv. Insikten att en mottagen gåva kräver ett tack.
Det måste finnas någon att tacka när gåvan överväldigar. Till vem vänder sig ateisten när han vill tacka för tillvarons skönhet?
Benedictus uppmanar sina bröder att sju gånger om dagen ”frambära lovsång till vår Skapare för hans rättfärdighets domar”.
"Tacka alltid Gud", säger aposteln, både för hans gåvor och för hans rättfärdiga domar.
Det är vad vi gör i den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson
