Predikan 32 söndagen under året 2019

2 Mack 7: 1-2, 9-14; Ps 17: 1, 5-68,15; 2 Thess 2: 16-3: 5; Luk 20: 27-38

Martyrernas tro och saddukeernas vantro

Två grupper i dagens läsningar möter vi också i vår egen tid, martyrer och saddukeer, de senare i överförd mening. Båda grupperna växer i antal. Aldrig har Kyrkan haft så många martyrer som idag. Saddu­ke­erna trodde inte på uppståndelse och evigt liv. De har ett väx­ande antal menings­fränder idag, åtminstone i västerlandet.

    Martyrerna hör vi om i första läsningen ur Andra Mackabeererboken från andra århund­ra­­det f. Kr. Judarna hotades av den grekiska stormakten som ville införa gre­kiska se­der och bruk. De flesta judar anpassade sig men några vägrade när det stred mot Mose lag. Vår läs­ning berättar om sju bröder, som alla gav livet för sin trohet mot fädernas lag. Tydli­gare än på andra stäl­len i Gamla Testamentet vittnar dessa bröder om tron på upp­stån­del­sen från de dö­da. “Världens konung skall låta oss uppstå igen till evigt liv”, sä­ger en av dem. När de ho­tas med stympning sträcker en av dem frivilligt fram sin tunga och sina hän­­der och sä­ger: “Detta har jag fått som gåva av himlen och av honom hoppas jag få det tillbaka igen”.

    I den tidiga kyrkan var denna tro avgörande och de som tydligast vittnade om den var martyrerna. Martyriet var det högsta som kunde vederfaras en människa. Martyrerna var de första som började firas som helgon. Man firade gudstjänst vid deras gravar. Man skrev ner och läste om deras mar­tyrium. Det blev upptakten till kyrkans Martyrologium, förteck­ningen av alla kända och kanonicerade hel­gon. Martyrerna vitt­nade om att vår stund på jorden pekade mot sin fullbordan. Detta livet är en förbere­delse och ett första­dium till li­vet i dess fullhet.

    Saddukeerna var en prästerlig grupp på Jesu tid med ansvar för tjänsten i Jerusalems tempel. De var konservativa, höll på det bestående och trodde varken på uppståndelse eller evigt liv. För dem var dö­den slutpunkten i människans liv. De har många menings­fränder idag. Att man ändå tänder ljus på de hädangångnas gravar kan vara uttryck för ett hopp, men sannolikt är det mera en vördnad för dem som gått före och ett samband med det förflutna. När vi katoliker firar de hädangång­na då ser vi framåt. Vi ber att de skall re­nas och nå det himmelska målet.

Många förestaller sig livet “på andra sidan” som saddukeerna gjorde det. Li­vet efter detta, ses som en förlängning av detta livet. Nö­den och lidan­det är borta. Men det man kan tänka sig är hämtat från jordelivet. Tendensen blir allt tydli­gare i begrav­nings­annonser­na. Det man hoppas på är en för­läng­ning av det bästa på jorden. Så tänkte ock­så saddu­ke­erna, och det bästa för dem handlade om familjen. Det ”eviga livet” begränsa­des till att familjen levde vidare i nya generationer.

     En viss anknytning till jordisk lycka ser vi också när Bibeln vittnar om det eviga livet. Pro­feterna talar om blomsterängar där får och lejon betar tillsammans. Uppenbarel­se­bo­ken talar om en bröllopsfest, den största av alla jordiska högtider. I bibelns sista bok må­las det eviga livet upp som en helig stad, ”full av Guds härlighet”.

    Men vi förstår att det är bilder, inte fotografisk återgivning. Bilderna vill antyda, mer än beskriva. Det är ingen vanlig stad. Det blir aldrig natt i den och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller från so­len, ty Her­ren Gud skall lysa över staden. Inte heller finns det något tempel, dit man behö­ver söka sig för att finna Gud, ty i den staden är man vid målet. Man är hos och i Gud, som själv är dess tempel, han och Lammet. En exakt be­skrivning med mänskliga ord är omöjlig. Det eviga livet är en ny verklighet som överträffar allt. Aposteln säger: ”Vad intet öga sett och intet öra hört, men som Gud har berett åt dem som älskar honom”.

    Något av detta vill Jesus lära oss i sitt svar till saddukeerna, som försöker snärja honom med sin fråga. Om någon hade en bror som dog barnlös var han, enligt Mose lag, skyldig att ta änkan till hustru. Den s.k. svågerplikten. Vem skall nu få kvinnan till hust­ru, när sju bröder efter varandra haft henne som hustru? De ville få tron på ett evigt liv att framstå som löjeväckande. Men Jesu svar gör dem stumma.

    Enligt Jesus finns det i det eviga livet inte längre behov av jordiska relationer och vanlig mänsklig fa­miljelycka. Ty de som ”befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda” är upptagna i något större. Den jordiska familjelyckan är bara en blek avglans av det människan är kallad till. Det himmelska livet hos den him­mels­ke Fadern är den tillvaro från vil­ken allt vad fader heter på jorden har sitt namn. De återlösta är inte änglar, men de liknar änglarna, de är ”som änglar”, ty de har del i det eviga livet, ett liv som inte längre behö­ver fortplantas, som här på jorden. Det är därför ordenslivet kallas det “änglali­ka” li­vet, som Jesus antydde i evangeliet. De gudsvigda har fått smak på detta “me­ra” och vill leva det redan här i tiden. Men alla troende har fått del av samma hopp.

    Det eviga livet är livet hos Gud. Utan Gud blir alla tankar och bilder om det eviga livet begränsade, fåfänga eller missvisande. Ett jordeliv som för­längs i evighet blir i grunden utan både lockelse och mening. Frå­gan om det inte i längden blir ”långtråkigt” i himlen är en ”saddukeisk” fråga. Ett evigt liv utan Gud, det är inte bara tråkigt, det är döden. Ty dö­den, det är att leva skild från Gud. Den fysiska döden är inte det avgörande. Alla drab­­bas av den, men därmed bekräftas bara det som redan gäller.

    De som inte här på jorden lever med och för Gud, går ”från död till död”. Den som inte älskar Gud skulle inte härda ut i en tillvaro där det inte finns något annat än - Gud.

    De som lever för Gud, över dem har den fysiska döden ingen makt. De är redan levan­de genom sin före­ning med Gud och den gemenska­pen avbryts inte av den fysiska döden, inte ens av skärseldens rening.

    Och det har sina tunga skäl. Han som är livets källa och ursprung har sänt sin äls­kade Son för att ge oss livet i dess fullhet, det eviga och gudomliga livet. Inte som ett vagt hopp. Han har sänt sin egen Son, född av jungfrun Maria, förberedd av pat­riar­ker­na Abra­ham, Isak och Jakob, anad av de mac­ka­beiska martyrerna och bekräftad av alla martyrer, inte minst av de många syris­ka och irakiska martyrer, som levde i de trakter som Abra­ham en gång utvand­rade från. Martyrerna gav sina liv i tron på uppstån­del­sen från de döda. Och även om de, och vi, måste lida, grå­ta, sör­ja och dö, så får inte sor­gen sista ordet. In­te ge­nom ett vagt hopp, utan genom att Jesus Kristus har dött vår död och genom sin uppstån­delse berett en väg till li­vet.

    Det var martyrernas hopp. Det är också vårt hopp. Det kräver mod och uthållighet, som aposteln ber om i andra läsningen: ”Må Herren leda er fram till Guds kärlek och Kristi ut­hål­lighet”.

    För att bevaras och stärkas i detta hopp firar vi, tillsammans med alla martyrer, den he­liga eukaristin, som redan nu ger delaktighet i den Uppståndne och Levande Herren.

    Amen.

                                                                                                                           pater Ingmar Svanteson