Kortpredikan 9 oktober 2019, S. Ingrid av Skänninge, ordenskvinna

Jona 4: 1-11; Ps 86: 3-6, 9-10;  Luk 11: 1-4

Jona vredgas över att Herren visar barmhärtighet mot det syn­di­ga Ni­neve, trots att folket gör bot och bättring. De var ju hed­ning­ar!

Jona personifierar de utvaldas särskilda frestelse. De bildades förakt för de okunniga, de ordentli­gas irritation över de slarviga, de rättfärdigas dom över syndarna.

Jona vet att Gud är nådig och barmhär­tig, tålmodig och stor i mildhet. Ändå vill han hellre dö än se hur Gud visar medlidande med Nineve.  

Det är lätt att förfasa sig över den obarmhärtige profeten. Lite för lätt. Det är lätt att ta avstånd från rigiditet och döm­an­­de. An­tingen man dömer farisén i templet eller profeten Jona utanför Nineve. Men ock­så det är att döma.

Jesus är omutlig: ”Döm inte!” Döm varken farisén eller syndaren! Han säger det utan att upphäva lagen, utan att kalla ont för gott. Han ger inget fri­brev för dem som talar om barmhärtighet, men tiger om synden. Ur samma hjärta rin­ner både dömande och slapphet.

Det kostade vår Herre lidande och död att förinta människans lust att döma och ovilja att förlåta.

Jona får höra om det gudomliga fadershjärta som är urkällan till korset: ”Skulle inte jag ha medlidande med Nineve, den stora staden där mer än 120 000 män­niskor finns, som inte förstår att skilja mellan höger och vänster, och dess­utom djur i mängd?”

Endast i Kristus förstår männi­skan att där synden är som störst, där visar sig nåden vara ännu större.

Det förstår bara den som lärt känna sig själv, den som vet sig va­ra den lägste och ringaste av alla.

Jesus lär sina lärjungar att be: "Förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss."

Kyrkan lägger bönen i vår mun alldeles efter det att det eukaris­tiska offret bu­rits fram på altaret. 

Det är en bön att steg för steg ta i besittning. Till dess vi ser både den egna oviljan att försvara de stränga buden och den egna oviljan att förlåta och visa förbarmande.  

"Förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss."

                                                                                                        pater Ingmar Svanteson