Predikan 31 söndagen under året 2019 – votivmässa om Alla Helgon

Upp 7: 2-4, 9-14; Ps 24: 1-6 ;1 Joh 3: 1-3;  Matt 5: 1-12a

”Låt oss glädja oss i Herren på alla helgons högtidsdag.”[1] Alla Helgons högtid är en slags skörde­fest. Vetekornet som sänktes ner i jorden har burit frukt. Vår Herres Jesu Kristi död och upp­stån­delse bär tusenfaldig frukt i helgonen. De lyfter vår blick mot fullkom­ningen och slut­målet, det vi är skapade till och bestämda för. Även om vi fort­farande suckar under död och förgänglighet stärks vi i glädjen och hoppet när vi ser den stora skaran som står inför tro­nen. Hel­gonen ger nytt mod och får hela Guds folk att räta på ryggen. Att läsa om helgonen är att förstå: så är livet tänkt. - Jag läste om någon som konverterat till ka­tolska kyrkan för några år sedan, men som nu åter blivit protes­tant. Bortsett från sanning­en och teologin ville jag fråga honom: Min vän, hann du in­te upp­täc­ka helgonen? Hur klarar du dig utan dem? - Ofta väcker helgonen gläd­je långt utanför kyrkans grän­ser. När John Henry Newman helgonförklarades den 13 oktober spred det stolthet och glädje i hela England, trots att han under sin livstid ofta motarbeta­des. Saligpris­ningarna låter oss ana helgo­nens hem­lig­het.

    “Saliga de som är fattiga i anden.” Detta är nog omöjligt att förstå utan tro. Männi­skan före­stäl­ler sig lätt himlen som en förlängning och maximering av jordisk lycka. Döds­annonser med segelbåtar och golfklubbor vittnar om hur djupt sekularisering­en har trängt. Som om himlen inte vo­re mer än att få syssla med sin favorithobby i evig­het. Him­mel­­riket är något större, det är delaktighet i det gudom­liga. Männi­skan är skapad till Guds av­bild och kan därför inte finna ro annat än i Gud och i hans rike. Därför måste hon bli fattig på alla jordiska begär, fö­re­­ställningar och drömmar. Hon måste lutt­ras och prövas i ödmjuk­he­tens och lidan­dets skola. Jesus kallar det andlig fattigdom. Män­niskan måste ut­blot­tas och bli “fattig” för att ge plats för den himmels­ka gåvan. “Saliga de som är fat­tiga i anden, dem tillhör himmelri­ket.”

   “Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.” Sorg kan vara av olika slag. Det finns sorg över att något går människan emot. Sorg över att de egna projekten inte lyckas. Självöm­kan och bitterhet. Det är en dödlig sorg. Men det finns också en hälsosam sorg. Det är sor­gen över den egna självupptagenheten och över de många synderna. Den väcks av Guds ord och av hans An­de. Det känns som ett spjut i hjärtat. Den sor­gen är hälsosam och salig. Människan anar att hon är skapad för något mera och större. En läng­tan väcks, en sorg över att inte vara där ännu. Den sorgen kallar Je­sus salig. Vi hör om det målet i den tredje saligpris­ningen.

    “Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.” Här kallas himlen ett “land”. Det får inte förstås bokstavlig men uttrycket var för­berett genom att Israels folk hade fått löfte om ett land, som skulle flyta av mjölk och ho­nung. Det var en profetia om det himmelska landet. Vägen dit var lång för israe­literna. De fick inte gå den kortaste vägen. Också för oss kan vägen se ut som en omväg. Öd­mjuk­he­tens väg är varken kort eller smärt­fri. Det tar tid att lära sig tålamod med andra och att inse hur fast själviskheten sitter. Men det är på denna väg som männi­skan lär känna sig själv och kan ta sitt sanna jag i besitt­ning. Något händer med den som vå­gar se sig själv i det gudomliga ljuset. San­­­­ning­en gör fri, den upprättar och upphöjer. “Sali­ga de ödmjuka, de skall ärva lan­det.”

    Detta gör henne inte passiv. Men hennes iver och kraft får en annan riktning. “Sali­ga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.” Det nya be­skrivs som en hunger och en törst. Hon börjar fly och hata ljum­het och likgiltighet. Hon vill göra det rätta. Hon söker det sköna, det go­da och det san­na. Hennes röst kan bli klar som kristall när hon skiljer lögn och falska läror från sanningen och ljuset. Hen­nes ti­di­gare vekhet ersätts av omutlig fasthet, när hon för­sva­rar rättvisan för de förförda och för­tryckta. Den som inte hungrar och törstar håller inte ut till målet, säger Katarina av Siena.

    Denna hunger och törst gör henne inte hård och kall, utan barmhärtig. “Saliga de barm­härtiga, de skall möta barmhärtighet.” Även om hon måste döma synden kan hon inte längre döma syndaren. Hur skulle hon kunna det när hon har lärt känna sig själv? Hon lever själv av Guds barm­härtighet och drivs av iver att dela med sig av den till dem som saknar den, bå­de materiellt och andligt. På denna väg växer tåla­modet med de svaga.

    “Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.” Något har vaknat i människans innersta. Ingenting kan släcka denna längtan, läng­­tan att se Gud. Maria i Betania kunde inte låta bli att lyss­na till Jesu ord. Som hjorten söker sig till vatten, så längtar själen efter sin Skapare. “När skall jag få träda fram inför ditt ansikte?” Ingenting får leda bort från den vägen. Den ren­hjärtade sörjer inte bara över onda ord och handlingar, utan ock­så över varje oren tan­ke. Det rena hjärtat blir därför också vägvisare och kompass för att förbli på den rätta vägen.

    Omvärldens reaktioner på helgonen är tvåfaldiga. Å ena sidan väcker helgonen förund­ran och fascination. Ingen ville höja rösten mot moder Teresa av Calcutta, trots att hennes ord om familj och abort var skarpa och avslöjande. Å andra sidan väcker helgonen motstånd och opposition. “Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.” Så har det alltid va­rit, ty det finns en fi­en­de som inte tål lju­set. Men det får inte slå ner modet på Jesu vän­ner. Den kyrka som inte väcker mot­stånd har förlorat sin sälta. “Saliga är ni när man skym­far och förföl­jer er och på allt sätt för­talar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen.”

     Martyrerna var de första helgon som kyrkan började fira. Hon varken kunde eller ville glömma dem. Alla Helgons högtid var från början en martyrfest. Men alla helgon har levt i hop­pet. Paulus gav dem röst: “Vå­ra li­danden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”. Helgo­nen visste att detta livet är ett fosterstadium, en förövning till det fulla livet. De sörjde över att inte likna sin Herre, men tröstades av hoppet. Aposteln Johannes säger: “Var och en som har detta hopp till Jesus renar sig, liksom han är ren”.

Helgonen blir inte bara vägvisare och föredömen. De blir också våra hjälpa­re, våra älskade storasyskon. De som kommit närmare Gud drar oss andra med sig. Männi­skans stund på jorden blir inte längre en meningslös parentes mellan födelse och död, utan en vandring mot ett mål. Vi blir pilgrimer som redan här får glädja oss i ge­men­skapen med den triumferan­de skaran inför den himmelska tronen, en fest­försam­ling som tillber Gud i en lovsång utan ände.

    I den heliga eukaristin, det offrade Lammet på kyr­kans altare, föregriper vi slutmå­let i lovsång, tillbed­jan och hopp.

    ”Låt oss glädja oss i Herren på alla helgons högtids­dag.”  

    Amen.

                                                                                   pater Ingmar Svanteson

[1] Introitus/ingångsantifon på Alla Helgons dag.