Kortpredikan 31 oktober 2019
Rom 8: 31b-39; Ps 109: 21-22, 26-27, 30-31; Luk 13: 31-35
Slutet av åttonde kapitlet i Romarbrevet är hisnande och vackert, också rent litterärt.
Paulus drar konsekvensen av vad Gud har gjort för dem som har del i Kristi död och uppståndelse.
"Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?" Ingen makt i världen, varken död eller liv, varken krafter i djupet eller i höjden, "skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus".
Kan det erfaras i praktiken eller är det förbehållet mystiker och helgon?
Benedictus citerar ur detta kapitel, men inte för att beskriva en andlig vision. Han talar om vardagens motigheter, sjukdomar och orättvisor.[1] Han beskriver dessa svårigheter och citerar apostelns ord: "För din skull blir vi dödade hela dagen". I versen efter säger han: "Över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek".
Den kosmiska kampen pågår i det lilla, i vår vardag. Kristi kamp och hans triumf, fortsätter i våra liv. Vi är indragna som medarbetare för att fullborda hans verk.
För att upptäcka detta uppmanar oss Benedictus att praktisera något väldigt oansenligt och ”litet” - tålamod. Men när seger vinns så är det inte vår triumf, utan nådens.
När vi besegras, så är det inte främst ett moraliskt nederlag. På något sätt har vi sagt "jag vill inte".
Jag vänder bort blicken från den Herre som kallar mig att bära korset, men som lovat att aldrig överge mig. Det är från hans kors som det rinner fram en kraft som är starkare än varje fiende.
Tålamodet är min samverkan, redskapet för att upptäcka hans närvaro och därmed ta både min tro och min själ i besittning.
Det är fortsättningen av den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson
[1] Benedictus Regel 7:35-43.