Kortpredikan 2 november 2019, Alla Själars dag
2 Mack 12: 43-46; Ps 103: 8-10, 13-18; 2 Kor 4: 14-5: 1; Joh 11: 32-45
Vi tror på de heligas gemenskap, communio sanctorum.
Denna tro är en följd av Kristi uppståndelse. Påskens ljus, som lyser i kyrkans rum denna dag, vittnar om gemenskapen mellan alla som tror på den uppståndne Kristus. Konciliefäderna ägnade denna enhet ett särskilt kapitel när de undervisade om Kyrkans väsen.[1]
Helgonen som vi firade i går, de som redan är i fullheten av detta ljus, vi tror att de stöder oss och ber för oss. Vi påminns om det i varje eukaristi.
I varje mässa ber vi för dem som är döda, men som behöver renas för att helt kunna träda in i ljuset.
En skymt av denna uppgift hör vi i Jesu ord till lärjungarna när Lasaros kommer ut ur graven med armar och ben inlindade: ”Gör honom fri”.
Jesus ber om hjälp för att fullborda sitt eget verk. Det är ett intet i jämförelse med vad Jesus själv gör.
Ändå är det inte oviktigt. Vi gör vad de döda inte längre kan göra själva. Paulus säger att hans mödor kommer de andra till godo. "Allt detta sker för er skull".
Vi hör ihop i Kristi kropp. ”Om en lem lider, lider alla de andra med den.” De starka hjälper de svaga. Helgonen i första hand, men också vi som ännu trampar jord.
Kyrkan har från början bett för de döda. Redan hos judarna fanns det bruket, som vi hörde i 2 Mackabeerboken. De frambar offret med
”uppståndelsen i tankarna”. Vi ber för dem när Kristi offer frambärs och i ljuset från Kristi uppståndelse.
”Låt ditt eviga ljus lysa för dem, o Gud, du som är nådig och barmhärtig.”
Vi ber att skaran inför Guds tron skall bli fulltalig, så att Gud blir allt och i alla.
pater Ingmar Svanteson
[1] Kapitel VII i Konstitutionen om Kyrkan, Lumen gentium: ”Om pilgrimskyrkans eskatologiska karaktär och dess enhet med den himmelska kyrkan”.
