Kortpredikan 10 december 2019
Jes 40: 1-11; Ps 96: 1-3, 10 a c, 11-13; Matt 18: 12-14
”Trösta, trösta mitt folk...”.
Så lyder uppmaningen för de uppgivna judarna i den babyloniska fångenskapen. 70 år hade gått och misströstan var djup. Den andra delen av Jesajaboken, kap 40-55, har kallats ”Tröstens bok”.
Folket får höra att de skall få återvända och bygga upp Jerusalem på nytt. Gud hade inte övergett sitt folk, trots att templet hade förstörts.
Vad behöver vi mera höra, när vi ser vad som hänt och händer omkring oss i vår del av världen, med tömda kyrkor, kloster och seminarier, med en människoförnedring och kulturförstörelse som ingen trodde var möjlig?
Hos profeten hör vi ursprungen till adventstidens sånger och psalmer. Bered väg, jubla dotter Sion, Hosianna! De väcker fortfarande hopp, rentav mer än julens sånger, som ju också förutsätter mera tro.
Sion kallas glädjens budbärarinna. Hon skall förkunna Herrens ankomst i glans och härlighet, men ännu mera i barmhärtighet. Som en herde för han sin hjord i bet. Han bär dem på sina armar och sakta för han moderfåren fram. Han letar efter det bortgångna fåret som funnes det bara detta enda.
”Trösta, trösta mitt folk!” - Trots alla risker att trösten missbrukas och blir falsk tröst. Trots risken att bara försöka glömma sådant som människan måste se och göra bot för, trots det förkunnar Guds ord tröst och mild barmhärtighet.
Den andligen sovande människan behöver väckas, men den som vaknat behöver verklig tröst.
De falska profeterna förkunnar bara tröst, att ”allt står väl till”. Folket förblir sovande. Men de sanna profeterna vet att människan inte bara behöver väckas. När hon vaknat och vågar se, är hennes behov av tröst oändligt.
Låt oss be om sanna profeter. Om sanna tröstare.
”Trösta, trösta mitt folk...”.
pater Ingmar Svanteson
