Kortpredikan 5 december 2019
Jes 26: 1-6; Ps 118: 1, 8-9, 19-21, 25-27; Matt 7: 21, 24-27
Jesu avslutande ord i Bergspredikan kan förskräcka. Vem vill höra att han bygger sitt hus på sand? - Men vore det barmhärtigt att inte varna?
Orden varnar den som hör men inte handlar efter det han hör. Den som hör och säger ’Herre, Herre’, men som snart glömmer det han hört och inte låter orden påverka livet, lever ett hycklande dubbelliv.
I prologen till sin regel hänvisar Benedictus till detta Jesu ord. ”Herren väntar av oss att vi dagligen i handling skall besvara hans heliga maningar”.
Det är lätt att huka sig av rädsla och uppgivenhet, när vi tänker över hur våra liv ser ut.
Men så fortsätter Benedictus: ”Vet du inte, att Guds tålamod vill föra dig till bättring? Ty i sin godhet säger Herren: ’Jag vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får leva’”.
Redan profeten har förstått att varningen och trösten har samma källa, att de är förenade i vår Herre.
Så beskriver profeten lärjungen: ”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, ty på dig förtröstar han.”
Både i varningen och i trösten är lärjungen ”fast i sitt sinne”. Han lyssnar och lyder varningen. Men han lyssnar och lyder också till tröstens ord.
Han vet att båda har samma källa, Herrens tålamod och godhet.
”Förtrösta då på Herren till evig tid, ty Herren, Herren är en evig klippa.”
”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, ty på dig förtröstar han.”
pater Ingmar Svanteson
