Predikan 1 söndagen i Advent 2019

Jes 2: 1-5; Ps 122: 1-2, 4-9; Rom 13: 11-14a; Matt 24: 37-44 eller Matt 21: 1-9

Kära bröder och systrar, kära barn i Herren.

Varför skulle den här tiden vara annorlunda? Är inte alla tider likadana i vardagslivet? På arbetet och i skolan är det alltid samma sak. Uppgifterna ändras men platsen är densamma. I huskyrkan, i det kristna hemmet däremot, är väntetiden fram till Jesu födelse mycket speciell. Vi tror på ett löfte, en annorlunda händelse, som om vi väntade en kär gäst som ska besöka oss. Våra olika huskyrkor gör sig i ordning på olika sätt för att välkomna den efterlängtade gästen. I den stora gemenskapen, den där huskyrkorna samlas på söndagarna, är tiden som nu börjar mycket speciell.  

Men det har inte så mycket med dagens ljus och dagens mörker under vintertiden att göra, utan med ett annat mörker och ett annat ljus. När gästen är en människa vill vi göra i ordning hemmet på det sättet att vi städar och tvättar, byter ut och köper nytt, planerar måltiderna så att det passar oss själva och vår gäst.

Men om gästen är vår Konung? Om gästen är vår vän från himlen? Om den efterlängtade gästen är Guds Son, ja, då är det en mycket annorlunda tid, en tid av andlig förnyelse, en tid av bön och lyssnande till Guds Ord i Bibeln och i mässan. Bibeln säger på flera ställen under den här väntetiden att vi ska hålla oss vakna.

Visst kan vi sova och vila oss efter dagens arbete på jobbet eller i skolan, men Bibeln menar att vi kan arbeta som vanligt och vila som vanligt, men vara mer uppmärksamma på Gud och på vad Gud vill säga oss. Bibeln menar till och med att vi under denna tid av väntan faktiskt arbetar med oss själva, med vår inre människa.

Vi ska försöka bli bättre människor, söka det goda och fly bort från det onda, från frestelserna till synd, och lockelserna till mörkrets gärningar. Paulus säger ”Låt oss lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning”.

Mörkret det är de gärningar som får oss att skämmas eller ångra oss. Ljusets rustning, som han talar om, är den andliga uppmärksamheten på vad vi egentligen gör och hur vi gör det vi gör.

Profeten Jesaja talar inte bara till det judiska folket på sin tid utan till alla som ser upp mot Gud varje dag och väntar allt från Gud. ”Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa” (2:3), säger den helige profeten. Guds vägar är ljusets vägar, vandrar vi på dem behöver vi inte skämmas, följer vi hans stigar, har vi ingenting att ångra. Jesus själv manar oss på samma sätt, ”Håll er vakna, ty ni vet inte vilken dag Herren kommer” (Matt 24:42).

Kära bröder och systrar, kära barn! Den vi tror på, Guds Son, vår Herre Jesus Kristus, kom till oss första gången när vi döptes. Han kom till oss med stor kärlek för att rädda oss undan mörkrets makter och föra oss in i ljusets värld där det goda råder och där det onda hålls borta från oss. Men Han vet att vi kan vara svaga ibland, han vet att vi inte alltid tänker oss för och väljer det goda. Vårt samvete sover ibland. Därför kommer han tillbaka till oss för att vara med oss och ge oss av sin kraft och vishet.

Egentligen bör varje tid i vårt liv, i vår huskyrka i hemmet, i den stora Kyrkan där alla huskyrkorna samlas på söndagarna, Herrens dag, vara en tid då vi är vakna för att höra Guds röst och vända oss till honom som till vår bästa vän och vår käraste gäst. Herrens berg är vårt eget hjärta där vi samtalar med Gud. Stänger vi vårt hjärta för Gud som vill komma till oss, stänger vi ute ljuset som vi behöver för att leva rätt. Det är så viktigt att vi inte låter oss överraskas av syndens lockelser och mörker att Herren upprepar sina varningar och påminner oss om vår kallelse att vara Guds älskade barn. ”Därför måste också ni vara beredda, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen” (24:44), säger Jesus.

Mina älskade, ni är så dyrbara för Gud och så efterlängtade av Gud att Han själv varnar oss alla för att sova syndens sömn och begå onda handlingar. Det var så den helige Paulus tänkte när han predikade i församlingen i Rom: ”Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära” (Rom 13:11).  

Vad kan det betyda annat än att vårt eviga liv ligger i Guds barmhärtiga händer och att vi har ett eget ansvar för att leva rättfärdigt och fromt i alla våra dagar och inte skjuta upp våra goda gärningar till morgondagen. Då kan det ju vara försent, och den smala porten in till himmelriket kan vara stängd för oss och vi kan inte se Gud som skapat oss och vill vara vår Fader i evighet. Också det är en sanning. Det finns en frälsning hos Gud. Ja, den söker vi, men det finns också förlorad frälsning, en borttappad skatt, ett heligt arv som vi människor kan slarva bort genom att sova för mycket och inte hålla oss vakna inför Gud som skapat oss och vill vår eviga frälsning. Amen.

                                                                                            diakon Göran Fäldt