Kortpredikan 4 december 2019, S. Johannes av Damaskus, präst och kyrkolärare

Jes 25: 6-10; Ps 23; Matt 15: 29-37

Under adventstiden tar kyrkan särskild hjälp av profeterna. Här låter profeten Jesaja oss se bortom det ”dok som höljer alla folk, och den slöja som täcker al­la folkslag”. Gud har gett oss ögon att se, men människan plågas av att inte se klart.

Profeten låter oss se ett gästabud på Sions berg. Ett gästabud för alla folk, med feta, märgfulla rätter, med starkt vin, väl klarat. Döden är om­intetgjord, tårar och vanära likaså.

Men det är också något mera, något som övergår även den festligaste måltid. Då skall man säga: ”Se, där är vår Gud, som vi hop­­pades på”.

Alla synliga och smakfulla gåvor pekar mot gåvornas givare. Något väcks till liv, hoppet att få se alla goda gåvors givare - ansikte mot ansikte.

Också evangeliet beskriver en måltid på ett berg. Alla lytta och lama, blinda och stumma botas. De förundras och prisar Israels Gud. Det hela kulminerar i en måltid där alla äter och blir mät­ta.

Måltiden pekar fram mot den heliga eukaristin. ”Jesus tog bröden, tackade Gud, bröt och gav dem.”

Eukaristin i sin tur samlar och fullbordar alla de konkreta under som evan­geliet berättar om.

Men eukaristin föregriper också det som profeten talat om, den slutliga framtiden. Eukaristin ger näring för hoppet.

Inte bara vad vi hoppas att få se.

Utan också hoppet om delaktighet.

Hoppet att förhärligas, hoppet att göras gudomliga.

Han i oss, vi i honom.

                                                                                                  pater Ingmar Svanteson