Pater Ingmar Svanteson

​​​​​​​"Den som förblir i honom syndar inte." Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt moraliskt ideal. Det är ett faktum, ett trons faktum. Att "förbli" i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av ho­nom som har döpt oss med helig Ande. Det finns ingen naturnödvändighet i att synda, trots att det sker så ofta.

​​​​​​​Johannes samlar julens och människoblivandets budskap i en enda mening: ”Den som erkän­ner Sonen har också Fadern”. Medan ”den som förnekar Sonen inte heller har Fadern”. Det kan låta som torra ord och teori. Men han fortsätter med att tala om en ”smörjelse” som finns ”i” den troende och som ”undervisar om allt”. Smörjelsen syftar på An­den. Med detta som bakgrund förstår vi lättare varför Kyrkan kämpade så intensivt under 300-talet för att försvara tron på Sonens och An­dens gudom. Basileios och Gregorios var ledande.

Vi har en Frälsare. Gud blev människa, ty han har en mor. För en vecka sedan hörde vi julens budskap om Frälsarens födelse. Vi har en Frälsare. Änglarna förkunnade det och herdarna bekräftade det, när de fann Maria, Josef och barnet som låg i krubban. Idag, en vecka senare, hör vi det på nytt. Änglarna vittnar om hans gudomliga ursprung, men han blev människa, ty han har en mor.

​​​​​​​"Detta är den sista tiden." Röster om klimatet kan tala i den riktningen. Det låter nästan ”reli­giöst”. Historien ger många exempel på liknande budskap. Har det inte visat sig att människans his­toria är sig väldigt lik, år efter år, trots stora kriser? Men nu är det aposteln Johannes som talar om ”den sista tiden”. Vad menar han? Modern kosmologi säger att universum har existerat i många miljarder år.

”Pojken växte och fylldes av styrka och vishet.” Var inte Jesus fylld av vishet från början? Som Guds evi­ga Ord var han naturligtvis det. Han är Visheten. Men som människa an­tog han våra mänskliga villkor. Hans gudomliga väsen för­min­ska­de inte hans mänsklighet. Till de män­skliga villkoren hör att vä­xa till, eller avta, i styr­ka och vishet. Han antog våra villkor för att vara vårt föredöme. Han fres­ta­des men ”be­­segrade Frestaren och lärde oss att övervinna syn­den”.

Familjen – utrotningshotad, men skyddad från högsta ort. Nu och då hör man om utrotningshotade arter av djur eller växter. Frågan är om inte också famil­jen i vår kultur står under hot om utrotning? Under generationer har familjen varit lov­ligt byte för tjuvar och rövare. Ideologer och politiker av olika slag har försökt förvandla oss till enbart individer i ett stort kollektiv och därmed berövat människan den närmiljö hon be­höver för att växa och mogna som människa. Inte minst staten har i vår kultur svikit sin skyl­dighet att ”stöd­ja och stärka äktenskap och fa­milj”.

De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Därmed vittnar kyrkan om sin tro. Hon tror som hon ber. Hon vet att Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder utan hela värl­­dens”. Kristi offer, korsets kraft, har förtrampat ondskans väl­de och ibland blir det synligt också utanför de troendes skara, också ”i förväg”.

​​​​​​​”Han såg och trodde.” Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro på den Uppståndne. Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron kan han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare ha­de sett och hört.

Martyrerna har en frälsare, därför kan de inte övervinnas. Människan har en Frälsare och det får följder både för dem som tror och för dem som av­visar. Vi märker det redan dagen efter. Enligt urgammalt bruk firas idag både i öst och väst den förste martyren, den helige Stefanos. Igår föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen.

Vi har en frälsare och hans ljus kan inte övervinnas av mörkret. Vi har en frälsare. Det var julnattens budskap. Evangelisten Lukas berättade om det. Äng­lar förkunnade det och det bekräftades av profeter, apostlar och evangelister. Johannes, den fjärde evangelisten, talar ett helt annat språk än Lukas, men budskapet är detsamma. Han kallar frälsaren för tillvarons ljus och säger: ”Lju­set lyser i mörkret, och mörkret har inte övervun­nit det.”