Kortpredikan 27 december 2019, S. Johannes, apostel och evangelist

1 Joh 1: 1-4; Ps 97: 1-2, 5-6, 11-12; Joh 20: 2-8

”Han såg och trodde.”

Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro på den Uppståndne.

Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron kan han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare ha­de sett och hört.        

I en julprefation sjunger kyrkan: ”Ordet vart kött och tog sin bo­ning bland oss för att det nya ljuset, som strålar av din här­lighet, skulle skina klart för vår andes öga”.

Detta ljus för ”vår andes öga” är det kyrkan kallar ”tro”. Det för­medlas genom syn­liga och materiella tecken.

Apostlarna såg, hörde och berör­de med sina kroppsliga sinnen. Jo­han­nes fick till och med vila vid Herrens bröst. Sinnesintrycken blev tecken som pekade mot det osynli­ga. ”Det eviga livet blev synligt för oss.” 

Det som hände med apostlarna fortsätter i Kyr­kan. Det apostlar­na ha­de sett och hört förmedlas till oss ge­nom Guds ord och Kyrkans heliga sakramen­t.

Vi hör oss till tro. Söka­ren lägger sitt öra till Ordets röst, som Johannes vilade vid Her­rens bröst.

Tron bekräftas och stärks av vad vi ser och berör, luktar och smakar.

Tron ser därför inte ut hur som helst. Jo­hannes blir väldigt all­varlig när han talar om några som nästlat sig in i gemenskapen och or­saka­de splittring. De hade fått sin ”tro” på annat sätt och därför var den också av annat slag. Stötestenen var inkarnationen.

”Vem är lögnare om inte den som förnekar att Jesus är Kristus?” Det påverkar gudstron. ”Den som förnekar Sonen har inte heller Fa­dern”.

Den katolska ge­menskapen bygger på den apostoliska tron. Den tron är orub­blig och källan till glädje, evig glädje.

I påskens ljus kan den troende säga, också inför det han ser i krub­ban och på alta­ret: ”Han såg och trodde.”

                                                                                                 pater Ingmar Svanteson