Kortpredikan 27 december 2019, S. Johannes, apostel och evangelist
1 Joh 1: 1-4; Ps 97: 1-2, 5-6, 11-12; Joh 20: 2-8
”Han såg och trodde.”
Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro på den Uppståndne.
Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tecken på att hans Herre hade uppstått. I den tron kan han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare hade sett och hört.
I en julprefation sjunger kyrkan: ”Ordet vart kött och tog sin boning bland oss för att det nya ljuset, som strålar av din härlighet, skulle skina klart för vår andes öga”.
Detta ljus för ”vår andes öga” är det kyrkan kallar ”tro”. Det förmedlas genom synliga och materiella tecken.
Apostlarna såg, hörde och berörde med sina kroppsliga sinnen. Johannes fick till och med vila vid Herrens bröst. Sinnesintrycken blev tecken som pekade mot det osynliga. ”Det eviga livet blev synligt för oss.”
Det som hände med apostlarna fortsätter i Kyrkan. Det apostlarna hade sett och hört förmedlas till oss genom Guds ord och Kyrkans heliga sakrament.
Vi hör oss till tro. Sökaren lägger sitt öra till Ordets röst, som Johannes vilade vid Herrens bröst.
Tron bekräftas och stärks av vad vi ser och berör, luktar och smakar.
Tron ser därför inte ut hur som helst. Johannes blir väldigt allvarlig när han talar om några som nästlat sig in i gemenskapen och orsakade splittring. De hade fått sin ”tro” på annat sätt och därför var den också av annat slag. Stötestenen var inkarnationen.
”Vem är lögnare om inte den som förnekar att Jesus är Kristus?” Det påverkar gudstron. ”Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern”.
Den katolska gemenskapen bygger på den apostoliska tron. Den tron är orubblig och källan till glädje, evig glädje.
I påskens ljus kan den troende säga, också inför det han ser i krubban och på altaret: ”Han såg och trodde.”
pater Ingmar Svanteson
