Pater Ingmar Svanteson

”Om jag låter dem gå härifrån utan mat orkar de inte ta sig hem.” Jesus bekymrar sig om folket där ute i ödemarken. Samtidigt blir det en kon­centrerad bild av hela hans livsverk. Utan hjälp tar sig människan in­te till sitt egentliga ”hem”. Bibelns berättelse om hur människan drivs ut ur paradiset låter för många som en saga. Männi­skans villkor är sig dock märkligt lika. Lusten att skylla ifrån sig… smärta och oro vid barnafödandet… vedermöda i arbetet… och allt ”vän­­der åter till jorden”. Skulle det vara allt?

Varför syndar människan? Det är ju så dumt. I efterhand, när hon för­står vad hon ställt till med, kan hon bittert ställa den frågan. Psy­kologi, genetik och andra kunskapskällor kan förklara en del, men inte allt. Det är den frågan som syndafallsberättelsen svarar på. Människan lå­ter sig luras av en illvillig och lis­tig makt, som frestar människan genom att ingjuta tvivel på och misstro till vad Gud har sagt.

”Det är inte gott att mannen är ensam.” Ordet för ”man”, ”adám”, betyder här snarast ”män­niska” och är för­knippat med den jord, ”ada­má”, ur vilken människan skapats. Först senare skall ordet bli ett könsbestämt namn, Adam. Människans ensamhet beskrivs som en brist, trots att det första kapitlet sade att ”allt var gott”.

”Hon förmådde mest, ty hon älskade mest.” Så säger Gregorius den store om den heliga Scholastica, den helige Benedic­tus syster, när hon med sin bön drar ner ett skyfall från himlen, vilket tvingar hennes bror att fortsätta deras andliga samtal hela natten. Brodern blir först förskräckt men sväljer förtreten och bejakar hennes djärva initiativ.

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och djuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Med an­svar för den övriga skapelsen. ”Allting lade du under hans fötter”.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…” Bibelns första ord känns igen i Johannes­evan­­ge­liets inledning: ”I be­gyn­­­nelsen var Ordet…”. Skapelseberättelsen hör vi vid ett annat till­fälle under kyr­koåret – påsk­nattens vigilia. Kyrkan läser och förstår alltings skapelse i ljuset av hur allting nyskapa­des. Redan i bibelns första meningar skymtar den heliga Treenighe­ten.

Ikon för synskadade. Lukas berättelse om barnet i Symeons famn är en ikon, målad med varma färger. Bredvid Symeon målar Lukas bilden av Hanna, som berättar om bar­net för al­la som väntar på Jerusalems befrielse. Bil­dens bakgrund och miljö är tem­p­let, dit Josef och Maria har kommit för att frambära sitt offer. Syme­on och Hanna representerar hela Israels folk, utvalt av Gud för att föda och ta emot Mes­sias, som kommer till sitt tem­pel en­ligt profeten. Han kommer för att möta sitt folk. Festen har i traditionen helt enkelt kallats ”mö­tet”.

Fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Brevet når sin kulmen i en uppmaning: ”Vi vill genom Jesus ständigt fram­­bära lov­sång som ett offer till Gud.” Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer. Det passande svaret på detta offer är lovsång och tacksägelse.

Hebreerbrevets avslutande kapitel räknar upp olika kristna dyg­der. När Benedictus räknar upp en lång rad av dem i sin regel kallar han dem ”de goda gärningarnas verktyg”. De troende uppmanas att hålla den inbördes kärleken levande. Att visa gästfrihet – gäster kan visa sig vara änglar. De kristna uppma­nas att inte glöm­ma dem som sitter i fängelse eller dem som misshand­las, ”som om det gällde er egen kropp”.

Nils Hermansson var biskop i Linköping under det dramatiska och plågade 1300-talet. Han tog de sva­gas parti mot de mäk­tiga. Han stod den heliga Birgitta nära och diktade hennes tidegär­d. Hennes Uppen­barel­ser beskriver tillvarons kamp mel­lan mörker och ljus. Biskop Nils fullgjorde samma uppdrag som Jesus gav ”de tolv”, om än i en annan tid.