Pater Ingmar Svanteson

”Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa.” I Apostlagärningarna berättar Lukas hur det gick till. Paulus och Bar­nabas avdelas och skickas från Antiokia som redskap för detta ord. I resten av Apostlagärningarna är det Paulus som för ordet från plats till plats. Guds ord sprider sig och tillväx­er. Det är detta ord som Jesus har talat: ”Om någon hör mina ord”. Jesus förkroppsligar ordets dynamiska kraft.

”… låt oss som firar påsk hämta befriande glädje ur Herrens upp­stån­del­se”. (kollektbönen) Påskens evangelium passerar gränser både utåt, geogra­fiskt och et­niskt, och inåt, djupare in i människans innersta. I Antiochia börjar man predika också för icke-judar. Ryktet når Je­­rusa­lem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Barnabas bekräftar det som ett nådens verk.

Anden vägleder kyrkan i nya situationer. Steget ut till hed­ning­ar­na utan att dessa ställdes under Mose lag, var större än vi kan före­ställa oss. Lukas berättar ingåen­de om det. Petrus, inte Paulus, var det första redska­pet. Petrus dröm och det som hände i Caesarea övertygar ”apost­­lar­na och bröderna i Judéen”.

Den gode herden – den uppståndne Herren. Vi hör det direkt, i evangeliets två första meningar: ”Jag är den gode herden. Den go­de her­­­den ger sitt liv för fåren.” Den gode herden är den uppståndne Herren. Den upp­ståndne Herren är herden som gav sitt liv för fåren. Det är därför kyrkan låter oss höra evan­geliet om den gode herden nu i tiden efter påsk. Hon vill förklara påskens innebörd för oss. Evangelisten Jo­han­nes skriver hela sitt evangelium i ljuset från upp­ståndelsen, i pås­kens ljus.

Pet­rus botar den förlama­de Aineas och uppväcker änkan Tabita från de döda. Jesu kraft fortsätter i den apostoliska kyrkan ge­nom tecken och un­der. Många kommer till tro på Herren. Sådant sker genom historien i de mirakler och underverk som prövas och erkänns av kyrkan. Men det sker hela tiden genom Kyrkans ord och sakrament, som väc­ker tro, botar andlig för­lamning och uppväcker de andligt döda.

Saul ”rasade av mordlust mot Herrens lärjungar”. Hans ”mordlust” gör honom till redskap för samma ondska som trodde sig kunna besegra Her­ren genom att få honom dömd till lidande och död. Planen gick om intet och vändes till seger genom uppståndelsen. Herren förintar Sauls mordlust och tar honom i sin tjänst. Ljusskenet på Damaskusvägen förvandlade hans liv. I fortsättningen skall han i stället bli sin Herres ”redskap”. Han är blind i tre dagar. Ana­nias förmedlar vad som väntar honom: ”Jag skall låta honom veta hur myc­ket han mås­­te lida för mitt namns skull”.

”Hur skall jag kunna för­stå utan att någon vägleder mig?” Den etiopiske hovmannen hörde förmodligen till dem som drogs till den mosaiska tron. Han är nu på hemväg efter en pil­grims­resa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesa­jas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han för­­­stå om inte någon vägleder honom? Filippos, en av de första diakonerna och därmed en representant för Kyrkan, leds av Anden till etiopiern. Han inbjuds att sätta sig bredvid honom i vagnen och öppnar dennes ögon för att Jesaja 53 är en profetia om Jesus.

Lukas berättar vad som händer efter Stefanos martyrium. Lär­jung­arna tvingas lämna Jerusalem. De skingras över hela Ju­dé­en och Samari­en. Därmed får de nya möjlighe­ter att pre­dika bud­skapet. Redan från början är martyrernas blod kyrkans bästa ut­säde. Om Lukas berättar om denna ”utsida”, så berättar Johannes om ”in­si­dan”. Hela Treenigheten är involverad.

Ständigt ung på nytt – det osvikliga hoppet. Lukas berättar hur svårt lärjungarna hade att förstå att den korsfäste hade upp­stått – också när han stod mitt ibland dem. Både rädsla och glädje blockerar deras tro. Jesus visar på si­­na händer och fötter, men det tycks inte räcka. Han mås­te steg för steg öppna deras sin­nen så att de kan förstå skrifterna. Se att det som hände den påsken i Jerusalem är upp­fyllelsen av alla profetior under mer än tusen års historia med det utvalda folket.

”Med ens var de fram­me vid stranden.” Evange­listen Johannes ger denna information när lär­jungarna vill få Je­sus att stiga upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och hö­ga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kom­mer gåen­de på sjön. När de vill ta med honom i båten hän­der något. ”Med ens” är de framme vid resans mål. Evangelisten Johannes vill med stor sannolikhet med denna formulering säga nå­got mera än att bara göra en tids- och rumsmässig iakttagelse. And­ligt sett talar han om vad pås­ken be­ty­der. Pås­ken för­vandlar lär­jungarnas för­hållande till tiden och rum­met. Den som är för­enad med Je­sus är redan fram­me, ”med ens” är han vid må­let.