Pater Ingmar Svanteson

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som de­ras Herre fick göra för inte så länge sedan. Med stöd av Skriften och med stor frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Orden låter exklusiva och anstötliga. ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en.” Det är lätt för kyrkan att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag, när den enda sanning som accepteras är att det inte finns nå­gon san­ning.

”Ni skall vittna om allt detta.” Samme Lukas som i sitt evangelium förmedlar denna befallning till lär­jungarna berättar i sitt andra verk, Apostlagärningarna, hur folket skoc­kades kring Petrus och Jo­han­nes, när dessa botat den lame mannen vid templets ingång. Pet­rus klargör vad det är som har hänt. Det är in­te ”vår kraft eller from­het som fick man­nen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har för­här­ligat sin tjänare Je­sus”.

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäs­ter de sin blick på honom och Petrus säger: ”Se på oss! Mannen ser spänt på honom”. Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för att mannen botas. Inte ens Gud gör under med den människa som ser bort. ”Sök hans ansikte ständigt”, säger profeten.

”Orden träffade dem i hjärtat.” Lukas berättar om Petrus predikan den första pingstdagen. Hans ord träf­far lyss­­­narna i hjärtat, likt ett spjut som genombor­rar det. De monastiska fäderna kallar det compunctio,hjärtats ånger. Compunctio mjukar upp hjärtat och får det att gråta. Fäderna bad om denna ång­er och kallade den ”tårarnas gå­va” eller ”tårarnas dop”.

Döden behöver inte få sista ordet. Påskdagen fortsätter. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en förlängd påskdag. Påskljuset brinner varje gudstjänst ända fram till pingst. Det skall påminna oss om vad som gäller året runt och under all tid. Allt kristet liv har sin källa i det ljus som tän­des den första påsknatten. Det ljuset utgöts över apostlarna som tungor av eld den första pingstdagen, som Lukas berättar om i Apostla­gär­ningar­na. Vi hör ur Apostlagärningarna i varje mässa fram till pingst.

”Jag är hos dig”. Kristus har uppstått från de döda! Kyrkan sjunger och mediterar över det oerhörda. I påskdagens högmässa använder hon en mer ”eftertänksam” ton­art än i den stun­dom dra­matiska påskvakan. Elden tändes i mörkret och från den tändes påskljuset, som bars in i kyrkan. De troende följde efter med ljus i sina händer. Vid påskljuset sjöngs en lång jubelsång, den s.k. Exsultet. Bland annat hör­de vi hur ”natten lyste som dagen”. Kristus upp­stod i den första påsk­nattens mörker.

Vakna, du som sover. Så förkunnas påskens budskap av en tidig kyrkofader. Tiden och rummet tycks vara upp­hävda ge­nom Kristi påsk och han kan söka upp våra stamföräldrar Adam och Eva som sitter i dödsrikets mörker och fång­enskap. Han uppmanar dem att ”stå upp från de döda”. Vi ser det på öst­liga iko­ner, där Kristus räcker Adam och Eva handen för att resa upp dem ur dödsrikets djup. ”Jag har inte skapat dig för att hål­las bun­den i dödsriket”, fortsätter han. ”Stå upp, du min bild, stå upp, du som jag har for­mat till min avbild. För din skull an­tog jag, Herren, din tjänarestalt. Se märkena efter sla­gen på kin­­­derna. Jag fick dem för att åter­upp­rätta din van­ställda gestalt efter min avbild”. Genom påsken får människan sin avbild åter­ställd till sin ur­­sprungliga skönhet.

Ett fullbordat liv – för vår skull. I Johannespassionen är det nästan redan påsk. Den fjärde evangelisten berättar inte om en förlorare. Han berättar om någon som full­bordar sitt liv, trots att han berövas det på grymmast tänkbara sätt. De som är ute för att fängsla honom behöver inte leta upp ho­nom. Han går själv ut till dem som söker honom med lyk­tor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till mar­ken. I sam­­talet med Pi­la­tus är rollför­delningen omkastad mellan domare och anklagad.

Att älska ända till slutet. Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han, genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse för att betjäna den, för att rena de ore­na, ge kraft åt de trötta, trösta de bedrövade, ge liv åt de döds­dömda och föra dem till målet. Lärjungarna förstår inte och Petrus reagerar häftigt. ”Aldrig någonsin skall du tvätta mi­na föt­ter”. Det är samma reaktion som när Petrus vill hindra Jesus att gå lidandets väg. Det är samme Petrus som tror sig kunna ge sitt liv för den Herre som kallat honom. Som om det bara vore att kavla upp ärmarna. Modet sviker honom och han för­nekar sin Herre. Jesus säger till den för­virrade Petrus: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men se­nare skall du fatta det.”

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”. Bön är det första offer den troende bär fram var­je mor­gon, innan de egna tan­karna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar och andra medier. Ett stort korstecken, Fader vår, en överlåtelsebön. Det behövs eftersom fienden ofta är tidigt ute och säger: ”Det finns ingen rädd­­­ning för honom hos Gud” (Ps 3).