Pater Ingmar Svanteson

Döden behöver inte få sista ordet. Påskdagen fortsätter. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en förlängd påskdag. Påskljuset brinner varje gudstjänst ända fram till pingst. Det skall påminna oss om vad som gäller året runt och under all tid. Allt kristet liv har sin källa i det ljus som tän­des den första påsknatten. Det ljuset utgöts över apostlarna som tungor av eld den första pingstdagen, som Lukas berättar om i Apostla­gär­ningar­na. Vi hör ur Apostlagärningarna i varje mässa fram till pingst.

”Jag är hos dig”. Kristus har uppstått från de döda! Kyrkan sjunger och mediterar över det oerhörda. I påskdagens högmässa använder hon en mer ”eftertänksam” ton­art än i den stun­dom dra­matiska påskvakan. Elden tändes i mörkret och från den tändes påskljuset, som bars in i kyrkan. De troende följde efter med ljus i sina händer. Vid påskljuset sjöngs en lång jubelsång, den s.k. Exsultet. Bland annat hör­de vi hur ”natten lyste som dagen”. Kristus upp­stod i den första påsk­nattens mörker.

Vakna, du som sover. Så förkunnas påskens budskap av en tidig kyrkofader. Tiden och rummet tycks vara upp­hävda ge­nom Kristi påsk och han kan söka upp våra stamföräldrar Adam och Eva som sitter i dödsrikets mörker och fång­enskap. Han uppmanar dem att ”stå upp från de döda”. Vi ser det på öst­liga iko­ner, där Kristus räcker Adam och Eva handen för att resa upp dem ur dödsrikets djup. ”Jag har inte skapat dig för att hål­las bun­den i dödsriket”, fortsätter han. ”Stå upp, du min bild, stå upp, du som jag har for­mat till min avbild. För din skull an­tog jag, Herren, din tjänarestalt. Se märkena efter sla­gen på kin­­­derna. Jag fick dem för att åter­upp­rätta din van­ställda gestalt efter min avbild”. Genom påsken får människan sin avbild åter­ställd till sin ur­­sprungliga skönhet.

Ett fullbordat liv – för vår skull. I Johannespassionen är det nästan redan påsk. Den fjärde evangelisten berättar inte om en förlorare. Han berättar om någon som full­bordar sitt liv, trots att han berövas det på grymmast tänkbara sätt. De som är ute för att fängsla honom behöver inte leta upp ho­nom. Han går själv ut till dem som söker honom med lyk­tor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till mar­ken. I sam­­talet med Pi­la­tus är rollför­delningen omkastad mellan domare och anklagad.

Att älska ända till slutet. Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han, genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse för att betjäna den, för att rena de ore­na, ge kraft åt de trötta, trösta de bedrövade, ge liv åt de döds­dömda och föra dem till målet. Lärjungarna förstår inte och Petrus reagerar häftigt. ”Aldrig någonsin skall du tvätta mi­na föt­ter”. Det är samma reaktion som när Petrus vill hindra Jesus att gå lidandets väg. Det är samme Petrus som tror sig kunna ge sitt liv för den Herre som kallat honom. Som om det bara vore att kavla upp ärmarna. Modet sviker honom och han för­nekar sin Herre. Jesus säger till den för­virrade Petrus: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men se­nare skall du fatta det.”

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”. Bön är det första offer den troende bär fram var­je mor­gon, innan de egna tan­karna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar och andra medier. Ett stort korstecken, Fader vår, en överlåtelsebön. Det behövs eftersom fienden ofta är tidigt ute och säger: ”Det finns ingen rädd­­­ning för honom hos Gud” (Ps 3).

Stämningen vid den sista målti­den var spänd. Jesus förut­säger för­rä­de­ri­et: ”En av er skall förråda mig”. Petrus vågar inte själv fråga vem det är. Han låter Johannes göra det. Jesus säger till Judas: ”Gör genast vad du skall göra!” Or­den måste ha varit gåtfulla för lärjungarna. De visste ju inte vad vi vet. Petri förnekelse kan vi förstå. Övermodet kommer på fall, förr eller se­nare. Många har egen bit­ter erfarenhet. Men Judas, vem kan förstå honom? Han låter sig ockuperas och styras av ondskan.

Under de första dagarna i Stilla vec­kan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos pro­feten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfreda­gen. Den första sången vidgar horisonterna. Profeten målar konturerna till en tjäna­re med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folk­slagen, öpp­­na blinda ögon och föra fångar och dem som sit­ter i mörkret ut ur fängel­set”.

Vi går in i Stilla veckan. Det är universums Stora vecka, där all mänsklig ondska drab­bar Jesus, men själv besegras. Under denna vecka förvandlas maktba­lan­sen i tillvaron. Kyr­kans litur­gi vittnar om det redan när Jesus rider in i Jerusalem. Låt oss be om öppnade ögon så att vi kan hylla mäns­k­lighetens sanne Herre och gå i tjänst hos den sanne Ko­nung­en.

Översteprästen Kajafas ”talar inte av sig själv. Han talade profetiskt”. Gud låter denne skrupel­frie realpo­liti­ker uttrycka den gudomliga pla­nen. Och inte bara uttrycka. Kaja­fas blir red­ska­pet för att planen ge­nomförs. ”Jesus skulle dö för folket, och inte ba­ra för folket, utan också för att Guds sking­­ra­de barn skulle sam­las och bli till ett”.