Pater Ingmar Svanteson

För att förjaga allt ditt mörker. Kyrkan medi­terar över det oerhörda som har skett. Påskdagens högmässa firas i en ”stillsam­ma­re” ton­art än påskvakan. I ingångsversen (introitus) låter hon samma psal­tar­psalm som vi hör­de i natt vid påskljuset ut­trycka sin lågmälda förundran. Först talar Kristus: ”Jag har upp­stått, jag är än­nu hos dig”. Så svarar Kyrkan: ”Du omger mig på alla si­dor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt för­stånd”.

Exsultet – påskljusets budskap. Påskens hisnande budskap hörde vi vid påskljuset i det så kallade Exsul­tet, en av Kyrkans mest innehållsrika och förtätade liturgiska texter. (Se Cecilia s. 1181) Lovsången började med en uppmaning till jubel, inte bara till Kyrkan, utan till hela jorden, och dessutom till änglarna. För­sång­a­ren uppma­nas att basunera ut den höge Ko­nungens seger. För att kunna göra det ber han först om de troendes hjälp. Vi påminns om hur prästen i varje mässa ber om hjälp att rätt frambära det eukaristiska offret, ”bed att mitt och ert offer blir välbehag­ligt inför Gud”. Exsultet skall visa sig ha flera likheter med den eukaristiska bönen.

I går var kyrkan högtidsklädd, klockorna ringde och vi jublade på eukaristins födelsedag. I dag är kyrkan avklädd och klockorna tysta. Några har minnen av långfredagen som den sorgli­gaste da­gen på hela året. Något ligger det i det. Ändå stämmer det inte. Det märkliga är det ljus som skymtar fram. Jesus säger det redan när Judas går ut i mörkret: ”Nu är människosonen förhärligad”.  Soldaterna kommer för att ta Jesus till fånga, men de behöver inte släpa fram honom ur buskaget i Getsemane. Han kommer dem till mötes och säger: ”Det är jag”.

Kärlek ända till slutet. Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han, genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse för att betjäna den, för att rena de ore­na, ge kraft åt de trötta, trösta de bedrövade, ge liv åt de döds­dömda och föra alla till målet. Lärjungarna förstår inte och Petrus reagerar häftigt. ”Aldrig någonsin skall du tvätta mi­na föt­ter”. Det är samma reaktion som när Petrus vill hindra Jesus att gå lidandets väg. Det är samme Petrus som tror sig kunna ge sitt liv för den Herre som kallat honom. Som om det bara vore att kavla upp ärmarna. Modet sviker honom och han för­nekar sin Herre. Jesus säger till den för­virrade Petrus: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men se­nare skall du fatta det.”

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”. Bön är det första offer den troende bär fram var­je mor­gon, innan de egna tan­karna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar och andra medier. Ett stort korstecken, Fader vår, en överlåtelsebön. Det behövs eftersom fienden ofta är tidigt ute och viskar: ”Det finns ingen rädd­­­ning för honom hos Gud” (Ps 3).

Stämningen vid den sista målti­den var spänd. Jesus förut­säger för­rä­de­ri­et: ”En av er skall förråda mig”. Jesus säger till Judas: ”Gör genast vad du skall göra!” Or­den måste ha varit gåtfulla för lärjungarna. De visste ju inte vad vi vet. Petri förnekelse kan vi förstå. Övermodet kommer på fall, förr eller se­nare. Många har egen bit­ter erfarenhet.

Under de första dagarna i Stilla vec­kan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos pro­feten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfreda­gen. Den första sången vidgar horisonterna. Profeten målar konturerna till en tjäna­re med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folk­slagen, öpp­­na blinda ögon och föra fångar och dem som sit­ter i mörkret ut ur fängel­set”.

Vi går in i stilla veckan. Den innehåller allt, både det lägsta och det högsta i människans liv. Jesus rider in till sitt lidande. Ändå blir det ett trium­feran­de intåg. Folket stämmer upp den mes­sianska kungs­sång­en ur Psaltaren 118. Intå­get före­gri­per hans seger och påskens triumf. Låt oss be om öppnade ögon så att vi ser hans seger över mörk­ret. De välsignade kvistarna tas med hem och placeras vid ett kors eller en ikon.

Översteprästen Kajafas ”talade inte av sig själv. Han talade profetiskt”. Gud låter denne skrupel­frie realpo­liti­ker uttrycka den gudomliga pla­nen. ”Det är bättre att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Gud använder Kajafas politiska plan för att genomfö­ra sin gudomli­ga plan.

Också vi kristna är Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och natio­ner, men genom tron tillhör vi det heliga folk och det för­bund som Gud ingick med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus kallar det ”Guds rike”. Dess förgård är den he­li­­ga Kyrkan.