Påve Leo XIV predikar till mässan med kardinalelektorerna i Sixtinska kapellet den 9 maj 2025 (foto: Vatican Media / VM)

Utgivarens anm: Påven Leo XIV gav denna homilia till den första mässan som påve i Sixtinska kapellet den 9 maj på morgonen efter valet som den 267:e S:t Petri efterträdare, inför de elektorskardinaler som valt honom.

Jag börjar med ett ord på engelska och sedan allt på italienska. Jag vill uttala de här orden från  responsoriepsalmen “Jag vill sjunga en ny sång till Herren, ty Han har gjort under”.

Inte bara med mig, förstås, utan med oss alla. Bröder kardinaler, när vi firar eukaristin idag på morgonen vill jag gärna se till de under Herren gjort, se till välsignelserna Herren alltid utgjuter över oss genom Petrusämbetet.

Ni har kallat mig att ta upp det korset och bära det och bli välsignad av utsändningen och jag vet att jag kan lita på var och en av er att vandra med mig när vi fortsätter som en Kyrka, som en gemenskap av Jesu vänner, som troende som ska förkunna det goda nya, evangeliet.

(På italienska) “Du är Kristus den levande Gudens Son” (Matt 16:16). Med de orden har Petrus, på Mästarens fråga om hans tro på honom, tillsammans med de andra lärjungarna, bevarat, fördjupat och fört vidare och uttryckt arvet Kyrkan förvaltat genom den apostoliska successionen i över två tusen år.

Jesus är Kristus, den levande Gudens Son, den ende Frälsaren, den ende som uppenbarar Faderns ansikte. I honom har Gud velat göra sig tillgänglig och stå nära män och kvinnor och uppenbarat sig själv i barnets tillitsfulla blickar, i ungdomens livliga fantasi och i den mogna människans anletsdrag (jfr Gaudium et Spes, 22), för att till slut visa sig för sina lärjungar efter uppståndelsen i sin förklarade kropp.

Han har alltså gett oss ett exempel på människans helighet som vi alla kan efterlikna. Löftet om ett evigt livsöde som övergår alla våra begränsningar och olika förmågor har vi fått tillsammans som förebilder. När Petrus svarar förstår han båda dessa ting, Guds gåva och vägen att följa Honom och bli förändrad genom gåvan. Det är två oskiljaktiga sidor av frälsningen som anförtrotts Kyrkan och som ska förkunnas som det goda för människan som art.

Ja, vi som utvaldes av Honom innan vi formades i moderlivet (jfr Jer 1:5) har anförtrotts dessa gåvor och blivit födda på nytt i dopets vatten och så utan egna förtjänster få övervinna våra begränsningar, vi har förts hit och sänds nu ut härifrån så att evangeliet kan förkunnas till varje varelse (jfr Mk 16:15).

På ett särskilt sätt har Gud kallat mig genom ert val som efterträdare till Apostlarnas furste, och har anförtrott mig denna skatt så att jag, med Hans hjälp, kan vara en trogen förvaltare (jfr 1 Kor 4:2) för hela Kyrkans mystiska kropps sak.

Det har han gjort för att hon alltmer ska vara den heliga staden på det stora och höga berget (jfr Upp 21:10), en frälsningens ark som seglar fram på historiens hav och är en fyr i denna världs mörka natt. Då är det inte så mycket det storslagna i hennes världsliga byggnader – till exempel de som  nu omger oss – utan snarare hennes medlemmars helighet som ska vara staden på berget. Vi är ju det folk Gud utvalt åt sig så att vi kan tydliggöra hans underbara verk och som kallat oss ut ur mörkret till sitt underbara ljus (jfr 1 Pet 2:9).

Petrus bekänner sin tro som svar på en bestämd fråga, nämligen ”Vem säger människor att Människosonen är?” (Matt 16:13). Frågan har sin poäng. Det gäller nämligen en väsentlig del av vårt tjänande ämbete, den värld vi lever i, som har både sina begränsningar, sin utvecklingsbarhet, sina utmaningar och sin tvärsäkerhet.

“Vem säger människor att Människosonen är?” Ser vi scenen framför oss, har vi kanske två svar som står för två olika attityder.

Först så som denna världen svarar. Matteus säger att samtalet mellan Jesus och lärjungarna förs i den vackra staden Caesarea Filippi där det finns fullt av överdådiga palats i ett landskap av stor naturlig skönhet vid foten av berget Hermon. Men det är också platsen för hårda maktspel där människor förråder varandra och sviker varandra.

I den här omgivningen är Jesus någon helt obetydlig, eller i bästa fall en lite ovanlig person, som märks och som man motvilligt lyssnar på. Så snart hans närvaro blir lite störande eftersom han efterlyser hederlighet och fasta moraliska krav tvekar inte denna ”världen” att förkasta honom och göra slut på honom.

Men det finns i alla fall en annan möjlighet att svara på frågan och det är vanligt folks svar. För dem är han inte en lurendrejare utan en rakryggad person som vågar säga det rätta, det som de andra stora profeterna i Israels historia gjort och som har talets gåva. Så det vanliga folket följer efter honom, i alla fall så länge det inte krockar med något viktigare. Men i deras ögon är han ändå bara en man som andra och därför drar de sig undan om det blir farligt som under hans korsvandring. De går hem till sig, besvikna. Vad som slår oss när vi tänker på de två olika attityderna är att de är så relevanta idag.

Också i vår tid ses den kristna tron i olika miljöer som något absurt, kanske bra för de svaga och ointelligenta, sammanhang där tekniska saker, pengar, framgång och njutningar har betydelse.

Det finns miljöer där det inte är lätt att predika evangeliet och vittna om tron, där man driver med dem som tror, angriper dem eller i bästa fall tolererar dem och tycker synd om dem. Ändå är det just där vårt missionerande behövs som mest. Det är dit vi måste gå och nå ut. Brist på tro innebär tragiskt nog ofta meningslöshet i livet och där frånvaro av barmhärtighet, förfärande kränkningar av människans värdighet, familjekriser och så många andra allvarliga sår i samhället fortsätter att breda ut sig.

Vi ser också många andra sammanhang där Jesus visserligen är en bra människa, men bara som en slags karismatisk ledare eller supermänniska. Det är sant inte bara bland icke troende utan också bland många döpta kristna som därigenom slutar på den nivån i ett tillstånd av ateism i praktiken.

Det är den värld vi anförtrotts, en värld vi är kallade att gå till som vittnen, som påve Franciskus så många gånger lärt oss, och att i glädje vittna om tron på Jesus vår Frälsare. Därför är det så viktigt att vi också säger samma sak som Petrus, ”Du är Messias Kristus, den levande Gudens Son” (Matt 16:16).

Allt kommer att bygga på vår personliga relation med Herren och att vi vet att vi varje dag går en omvändelsens väg med Honom. Det måste komma först! Att sedan göra det som Kyrka och uppleva det tillsammans är själva uttrycket för vår trohet till Herren och för att ge det Glada budskapet till alla (jfr Lumen Gentium, 1).

Detta säger jag först och främst till mig själv som Petri efterträdare när jag nu påbörjar min mission som Biskop av Rom och, enligt det välkända uttrycket från S:t Ignatius av Antiokia, att jag är kallad att vara herde för den universella Kyrkan i kärlek (jfr Brevet till romarna, prologen).

Sankt Ignatius, som i kedjor fördes till denna stad och som var platsen för hans kommande offer, har skrivit till de kristna där: ”Då kommer jag att i sanning vara en Jesu Kristi lärjunge, när världen inte längre ska kunna se min kropp” (jfr Brevet till romarna, IV, 1). Ignatius talade om att han skulle förtäras av vilddjur på arenan – vilket också skedde – men hans ord gäller mer generellt för alla i Kyrkan som i oumbärligt engagemang utövar ett uppdrag i sanningens tjänst. Det betyder att stå åt sidan så att Kristus förblir, att göra sig liten så att Han kan bli känd och förhärligad (Jfr Jn 3:30), att utge sig själv till det yttersta så att alla kan få lära känna Honom och älska Honom.

Må Gud idag och alltid ge mig denna nåd genom Marias, Kyrkans Moders, kärleksfulla förbön.

Påve Leo XIV, Vatikanen den 9 maj 2025

Till svenska, maj 2025, Göran Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här