syster Nijolė Sadūnaitė

I  Jesus från Nasaret: Stilla veckan, anmärkte påven Benedictus XVI på den slående parallellen mellan de heliga kvinnornas närvaro vid Kristi kors och deras roll i den uppståndne Herrens första framträdanden:

Precis som det bara fanns kvinnor som stod vid korset – förutom den älskade lärjungen – så var också det första mötet med den uppståndne Herren förutbestämt för dem. Kyrkans juridiska struktur är grundad på Petrus och de elva, men i kyrkans dagliga liv är det kvinnorna som ständigt öppnar dörren för Herren och följer honom till korset, och det är de som kommer för att uppleva den Uppståndne.

Denna sanning har under århundradenas lopp skickligt demonstrerats av Bronwen McShea i hennes nya fina bok, Women of the Church: What Every Catholic Should Know. Och ingen kvinna i vår katolska tid förkroppsligade denna kristocentriska trohet – att öppna dörrar för Kristus, följa honom till Golgata, leva i uppståndelsens glädje – mer än syster Nijolė Sadūnaitė, som dog, passande nog, på påskdagen den 31 mars.

Syster Nijolė var en hemlig ordenssyster i det sovjetockuperade Litauen från det att hon var arton år och hjälpte till att skapa och distribuera den katolska kyrkans krönika i Litauen, en förteckning över pågående trakasserier, förföljelse och martyrskap som hade äran att vara den längsta, oavbrutna dissidentpublikationen i Sovjetunionens historia. I smyg smugglades nummer efter nummer av Krönikan (som producerades i flera exemplar på manuella skrivmaskiner med tio ark karbonpapper) ut ur Litauen till Europa och Nordamerika. Den översattes sedan till olika språk, till stor förtret för herrarna i det multinationella imperiet, som i själva verket var ett stort fängelse som täckte elva tidszoner. En efter en arresterades de ledande personerna i publiceringen av krönikan av KGB och dömdes till Gulag-lägren. 1975 fick Nijolė Sadūnaitė tre års straffarbete och tre år i exil i Sibirien.

I Gulag torterades hon, fängslades på ett psykiatriskt sjukhus och tillbringade perioder i isoleringscell. I exil arbetade hon som städerska, efter att tidigare ha utfört kroppsarbete i en fabrik och tagit hand om övergivna barn. Hela tiden höll hon sin religiösa vigning hemlig för alla utom sin familj och några nära vänner. Efter att ha släppts från exilen återupptog hon sin underjordiska motståndsverksamhet. När KGB kom och letade efter henne 1982 gick hon under jorden i fem år, under vilka hon skrev en memoar om sina erfarenheter i fånglägret, som publicerades 1987 som A Radiance in the Gulag (= En stråle i Gulag. Övers. anm.)          – en passande titel för reflektioner av en kvinna med smittande glädje, anmärkningsvärd energi och obruten anda. Under Gorbatjovs töväder i slutet av 1980-talet blev Nijolė, som då var en nationell hjältinna, offentligt synlig vid de massdemonstrationer som så småningom ledde till Litauens självständighets-befrielse år1990–1991.

Från år 1986 till 1987 hjälpte jag min vän kongressledamoten John Miller (som själv var jude) att bilda den litauiska katolska religionsfrihetsgruppen i USA:s representanthus.

Gruppens arbete, i samarbete med Reagan-administrationen, hjälpte till att befria två av Krönikans grundare från Gulag, fader Alfonsas Svarinskas och fader Sigitas Tamkevičius, S.J. (senare ärkebiskop av Kaunas och kardinal). Dessa två vita martyrer, liksom syster Nijolė, tog sig så småningom till Washington, där jag hade äran att träffa var och en av dem (som jag gjorde en andra gång under en rörande återförening i Vilnius 2013).

Vid sitt besök i landets huvudstad ville syster Nijolė besöka Washingtons katedral. Efteråt, när hon stod framför St. Matthew's på Rhode Island Avenue, tog hon plötsligt upp en nål med en stiliserad version av det litauiska statsvapnet ur sin handväska, fäste den på kavajslaget och gav mig en stor kram. Det kändes som om jag, en civilperson, hade dekorerats av en krigsveteran.

Syster Nijolės begravningsmässa firades i Golgatakyrkan i Vilnius med de flesta av landets biskopar närvarande. Mot slutet hördes spontana rop av Santo subito! (=italienska för ”Helig genast!” Övers. anm.) (eller dess litauiska motsvarighet) – precis som det hade varit efter begravningsmässan för Johannes Paulus II, som den underjordiska nunnan, motståndshjälten och Gulag-överlevaren vördade. Jag hoppas att det en dag händer att kyrkan erkänner Nijolė Sadūnaitės heroiska dygder och helgonförklarar henne. Jag tvivlar dock inte på att mitt liv berördes av ett helgon när jag försvarade henne och fick förmånen att träffa henne, vars vittnesbörd speglade de heliga kvinnorna på Golgata och Påsken.

George Weigel

George Weigel är Distinguished Senior Fellow vid Washington, D.C.'s Ethics and Public Policy Center, där han innehar William E. Simon-professuren i katolska studier. George Weigels kolumn "The Catholic Difference" är syndikerad av Denver Catholic, den officiella publikationen för ärkestiftet Denver.

Till svenska, april 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här