Kortpredikan 29 januari 2020

2 Sam 7: 4-17; Ps 89: 4-5, 27-30; Mark 4: 1-20

David vill bygga ett tempel åt Herren, men hans tankar är för små och begränsade. Det är snarare tvärtom. Herren skall bygga ett hus åt ho­­­nom. Det är ju Herren som har hämtat honom från be­tes­mar­ken och givit honom seger över alla hans fiender.

Ändå förkastas inte Davids tankar helt och hållet. Ett hus skall byg­­­gas. Den som får bygga det är Salomo, hans son.

Huset blir en symbol för något mera än byggnaden. Det betyder också det rike som kung­en per­sonifierar. Löftets inne­börd fördju­pas.   

Löftet talar dessutom om ett ”evigt” rike. Inte ens när kungarna sviker är löf­tet uttömt. Vi hör det långt senare, i ängelns ord till Maria. Hen­nes son skall vara en ättling av David och inta hans tron. Davids tankar är fördjupade, vidgade och fullbordade.

Det rike som David grundade pekar fram emot det rike som Je­sus förkunnar och personifierar, ett ”kungadöme som skall bestå till evig tid”.

Detta rike byggs upp genom Guds ord. Jesus beskriver sig själv som en såningsman. Sådden saboteras av Satan, av ett flyktigt mottagande och av ”världsliga bekymmer, rike­domens lockelser och alla möjliga begär”.

Men de som hör ordet och tar det till sig ”bär frukt trettiofalt, sex­tiofalt och hundrafalt”.

Ordet rymmer just den kraft som skymtar fram i löftet till Da­vid: ”Herren skall bygga ett hus åt dig”. Davids bästa ambitioner var för små. De behövde renas, vidgas och fullbordas. 

David hörde löftet och tog det till sig – det är denna lyhördhet för Guds ord och löfte som bär frukt och fortsätter att göra det.

Löftet övergår rummets och tidens gränser. Inga svek eller syn­der kan göra det om intet.

Det är det löftet vi firar i den heliga eukaristin, i Da­vids och Ma­rias efterföljd.

                                                                                                               pater Ingmar Svanteson